Småstadsreklam

Jag slutar. Och börjar om.

2010-05-31T02:30:00.001-07:00

Det är inte helt ovanligt med tyckare på internet. Speciellt inte i reklambranschen. Därför känns mina bidrag till tyckarscenen något överflödiga. Och inte heller så inspirerande.

Det blir ofta lite cyniskt. Och när någon sa: –Cynical people rarely achieve great things, då bestämde jag mig. För att sluta skriva bloggen Småstadsreklam. Eftersom jag vill göra bra saker.

Däremot tänkte jag fortsätta blogga. Men om saker jag tycker om.

URL kommer.

Ciao!

Ute 2010

2010-04-27T00:36:00.000-07:00

JCDecaux-tävlingen Ute 2010 är nu igång. Bidragen som dels ska lösa en given kundbrief, dels ska visa kraften i utomhusannonsering syns lite här och var. Och som jag ser det finns det bara ett litet problem. Inte ett enda bidrag gör jobbet.

Kolla här och se vad du tycker.

Casefilmen är DÖD.

2010-04-21T03:57:00.000-07:00

Eller?

Hur som helst slog den ned som en bomb i branschen för några år sedan. Och plötsligt kunde även de mest banala lösningarna presenteras som genidrag. Med hjälp av creddig musik, rörliga bilder och (oftast Amerikanska)voiceovers används formatet idag mer än någonsin.

På Storåkers McCann hejdade man sig. Tänkte efter en stund. Och gjorde sedan en casefilm i alla fall:

Tipstack, nig och bock till Oskar Skott

Back to basics (eller valfri klyscha)

2010-04-20T07:00:00.000-07:00

Ibland, när man kör riktigt fast, måste man gå tillbaka. Till det enkla. Till det snabba.
Ibland finner man inte den där världsomvälvande strategin som skall vrida allt ut och in.
Och ibland är det faktiskt bättre(?) att bara inse när något är utom räckhåll. Då kan man faktiskt fokusera på det som går att påverka. Och för stunden finna sinnesro. Det handlar väl om balans. Om att se när möjligheter är verkliga eller inte. Då kan man också lägga krutet på rätt ställen. Och verkligen satsa allt när tillfället dyker upp.

You snooze, you lose

2010-04-20T00:04:00.000-07:00

Det var väl mest det jag ville säga.

Om du stirrar tillräckligt länge ...

2010-04-14T07:30:00.000-07:00

... förändras perspektivet. Jag minns inte riktigt vem det var som sa det. Men jag vet att jag älskade det. Plannerns uppgift förklarades med en tvådimensionell ritning av en kub. Stirrar du på kuben tillräckligt länge förändras perspektivet. Baksidan blir framsidan. Och vice versa.

När insikten uppenbarar sig är det en fantastisk känsla. Och jag kan tänka mig att det kändes extra fantastiskt när PUMA, efter 21 månader, kom till insikten: Vi skiter i lådan.

Hur ser den perfekta mappen ut?

2010-04-13T07:17:00.000-07:00

Jag har ingen aning. För hur visar man egentligen upp att man behärskar alla de egenskaper byråerna efterfrågar?

Å ena sidan förväntas du visa hela koncept. Långsiktiga, smarta och (wait for it...) kanaloberoende. Å andra sidan måste det gå snabbt. Reklamare är stressade människor. Och när inkorgen, varje dag, fylls med hundratalet jobbansökningar finns ingen tid att spilla.

När jag sökte jobb fokuserade jag mest på att ha bra saker i mappen. En del var långa. Andra korta. Mer än så hade jag inte riktigt tänkt. För det var ju när man fick chansen att gå på intervju som de verkliga möjligheterna öppnade sig.

Kanske handlar det inte om mappen i sig. Kanske handlar det egentligen mest om ett första intryck?
Ett fåtal, snabba, jobb som visar att du fattat grejen? Något som gör att du får chansen att visa mer.

Vad säger ni? Finns det någon vinnande portfolioformula? Och har ni tips på bra mappar ni vill dela med er av?

Varför folk köper dina prylar

2010-04-12T05:22:00.000-07:00

Jag kom över den här högintressanta bloggposten om en kommande doktorsavhandling. Jag är ganska uppspelt. Skulle man kunna säga. Kanske kan det här innebära slutet för allt tjat obetydliga USP:ar? Och kanske kan det äntligen bli tydligt, för de som ännu inte är med på tåget, att reklam som driver försäljning, i de allra flesta fall, fungerar så här: Reklam>Varumärke>Försäljning

Tipstack till Nina Åkestam

När tiden tickar långsamt

2010-04-12T04:01:00.000-07:00

Ja, då blir jag lätt lite stressad. Det här med att vänta har aldrig riktigt varit min påse. Så i helgen började jag fundera. Jag är tjugotvå år. Jag borde inte ha så bråttom. Samtidigt känns det som om jag ständigt måste utmana mig själv för att fortsätta utvecklas. Jag antar att "vardagen" är oundviklig. Men samtidigt tänker jag göra allt för att bekämpa den. Min plan ser ut så här: http://www.berghs.se/81/sv/Planning

En dag i veckan. Tillbaka på Berghs. Och det bästa av allt är att det går galant att kombinera med jobbet.

Vad tror ni? Kan det vara något?

Twåret som gick

2010-04-06T02:01:00.000-07:00

Mitt första år på Twitter gick ganska snabbt.

Och fortfarande får jag samma fråga som jag själv ställde för ett år sedan: Varför ska man fläka ut sig, varenda sekund, med små, snuttifierade, meddelanden på nätet?

Svaret? Det ska du inte.

Twitter är nämligen så mycket mer än det man ser vid en första anblick. Visst, tweets som "Jag äter fisksoppa med krutonger och aioli" och "Fy fan vad jag hatar snö" dyker upp ganska frekvent. Och visst, det finns en charm med att återberätta sitt liv i realtid. Men – som sagt – Twitter är så mycket mer än en microblogg. På något sätt är det hela nätets dynamik – behändigt komprimerat till 140 tecken. Det vittnar, inte minst, de otaliga kringtjänster som dykt för att kunna "twitteranpassa" innehåll, länkar osv om.

Människor delar med sig av saker de gillar. Människor delar med sig av saker de ogillar. Människor delar med sig av saker de själva är ointresserade av men som de tror att någon annan kan tänkas vara intresserad av.

Ingen annan stans är personer så öppna, trevliga, intresserade och sociala. Som copywriter och planner tar jag del av information, trender och en hel del obetydligheter från personer som jobbar med samma saker som jag själv. Det är ett utbyte som på många sätt är utvecklande och intressant. Och det sker i ett forum där de flesta är ute efter samma sak: Inspiration, kontakter, nyheter, skvaller och en liten, men förnämlig, ego-boost.

Tydligen är det så att personer som "jobbar med media" står för en ganska betydande del av allt innehåll på twitter. Synd, tycker jag. För som distributionskanal – för nyheter, skvaller, tips och kommersiella budskap – betraktat kan flödet få, i princip, vad som helst att sprida sig som en löpeld.

Om vinnarkultur och prestige

2010-04-05T07:38:00.000-07:00

Att vara "prestigelös" är i mångas ögon något positivt. Idiotiskt, om du frågar mig.

För prestige är bra. Prestige får människor att inte vilja misslyckas.

Att man med ordet "prestigelös" menar förmågan att inte driva sin egen sak in i väggen, förmågan att samarbeta med andra och egenskaper som att "vara villig att kompromissa" ger jag inte mycket för. Trots att ordet används för att beskriva ett positivt (nåja) personlighetsdrag ser jag dess användning som ett effektivt sätt att dämpa vinnarinstinkt och framgång.

Prestige är en viktig del för att bygga en framgångsrik kultur. Och kulturen i sig är direkt avgörande för ens resultat.

Utan prestige skulle inte Christian Ohlsson, dag efter dag, nöta på teknik, nöta på steg, nöta på hopp. Utan prestige skulle inte Peter Forsberg, gång på gång, försöka göra comeback. Utan prestige skulle ingen se på OS-finalen i ishockey mellan Kanada och USA. Och utan någon vinnarkultur hade det förmodligen låtit så här i USA´s omklädningsrum efter matchen: – Hey, det gör inget att vi förlorade. Det är ju OS igen om fyra år.

Men å andra sidan hade USA förmodligen aldrig tagit sig hela vägen till final. Om de inte haft någon vinnarkultur, alltså.

Det handlar om kompromisser

2010-04-01T02:14:00.000-07:00

Eller stress. Men jag hinner fan inte skriva någonting om det där jag sagt att jag ska skriva om; småstadsreklam, populärkultur, storstadsreklam, sprit och sport. Ingen tid. Bara jobb. Och trötthet. Och bitterhet. För mitt, redan ansträngda, geni har fått sig några törnar. Jag skapar nämligen, ganska ofta, reklamlösningar som jag – faktiskt – kan känna mig stolt över. Problemet är att de sällan blir verklighet. Utan istället kompromisser. Det gillar jag inte.

Eller så är jag bara kass på att sälja in mina idéer. Och det är ju lite oroväckande. Skulle man kunna säga.

Vem gjorde egentligen vad?

2010-03-29T02:20:00.000-07:00

Var det, egentligen, inte så att praktikanten var hjärnan bakom kampanjen? Var det, egentligen, inte så att praktikanten borde stått med i arbetsgruppen? Var det, egentligen, inte så att ni hoppades att praktikanten skulle missa den lilla nomineringen? Var det, egentligen, inte så att ni blev lite darriga när praktikanten upptäckte nomineringen?

Eller?

Dina kunder är smartare än du.

2010-03-23T02:18:00.000-07:00

Ni som jobbat i "branschen" ett tag har tjatat ut det här. Men jag tänker tjata lite till. För problemet är uppenbarligen fortfarande aktuellt. Ni vet, mäklare som kallar sig "Det självklara valet" och ler storstilat med en, aningen för stor, Hugo boss-kostym (inhandlad på lämplig outlet). Ni vet, TV-reklam som förklarar för kunden att det "Inte är helt fel" att tjäna några tusenlappar. Ni vet, IT-specialister som förtydligar "Vi är specialister på det vi gör, därav namnet".

Många företag – och en hel del reklamare – verkar se "konsumenterna" som en stor obildad klump. Utan tillstymmelse till slutledningsförmåga eller kritiskt tänkande. Tyvärr, kära propagandaförespråkare, har ni fel. De ni kallar "Konsumenter" är mer kritiska än någonsin. Och "säljfokus" blandat med rädsla för kommunikation (envägsbudskap, hjärntvätt och självhävdelser känns så mycket tryggare) är ingenting som stärker varumärken. Det fungerar nämligen inte så.

Brukar du uppskatta vänner som bara pratar om sig själva? Som aldrig lyssnar eller vill veta vad du tycker och tänker? Trodde inte det.

Bra. BRA. bra.

2010-03-18T03:29:00.000-07:00

Heineken Italy Activation from Kreatif360 on Vimeo.

Vem tycker inte om det här?

Väggord

2010-03-17T01:38:00.000-07:00

På allvar. Vem är den skyldige?

Snyggt

2010-03-09T01:02:00.001-08:00

Via The Curious brain

Jag har gjort en annons igen

2010-03-02T08:15:00.000-08:00

Götene gårdsgas ägs av Sveaverken AB och tillverkar biogasanläggningar för bönder. Med grisspillning som substrat utvinns gas som, med hjälp av en turbin, omvandlas till energi. Tillräckligt mycket för att göra vissa gårdar helt självförsörjande. På energi, alltså.

Tidigare annonser har varit copybaserade och förklarat processen och nyttan. Den här gången blev det lite annorlunda.

Visst, det är ingen superoriginell idé. Gristrynen har använts förr. I det här fallet är det dock särdeles relevant (Gris=energi). Och kanske är det därför jag faktiskt känner mig lite nöjd. För en gångs skull.

Kontrollbehov och synliga ådror. I pannan.

2010-03-01T09:03:00.000-08:00

Har på grund av annans semesterfrånvaro tilldelats ytterligare en titel. Gustav Johansson, copywriter/planner/projektledare. Om än tillfälligt.

Under en hel vecka – med start denna nådens måndag – skall jag inte bara klämma ut idéer, tårdrypande texter och smarta/relevanta/pretentiösa insikter. Nej, nu skall jag hantera kunder, skicka tusentals mejl, boka inspelningsstudio och flyga till månen. Ungefär.

Magsår, alltså. Efter en dag.

Okej, kanske inte riktigt. Men hög puls, ångest och ett löjligt växande kontrollbehov.

Helt ärligt vet jag inte riktigt vart jag vill komma med mitt raljerande. Kanske vill jag bara uttrycka min respekt för de som dagligen, året runt, titulerar sig projektledare. De som ständigt lever med pulserande, högst synliga, ådror i pannan. De som bär på ett konstant kontrollbehov och inte kan leva utan Excel.

Jag kan, verkligen, leva utan Excel. Speciellt efter den här veckan. Om den nu vill ta slut. Monday, is it?

Ny mössa.

2010-02-26T04:41:00.000-08:00

Jag har en ny mössa. Och den klär mig verkligen. Perfekt, apful passform. Vågad.

Jag har alltså tagit mig ur den lilla kreativa krisen. Skulle jag tro.

Kreativ svacka.

2010-02-23T01:05:00.000-08:00

Under en månads tid eller så har jag sportat en inte så klädsam, grå mössa. Den har liksom bara suttit där och varit grå och trist och tråkig. Ibland har jag försökt slita av den. Men det har känts så kallt att jag tvingats trycka dit den igen. Långt ned över öronen.

Kanske borde jag bara trotsa vargavintern? Kasta skiten i närmsta container? För det finns ingen egentlig anledning att bära detta magistralt oestetiska och sartorialt svåra plagg. Ibland måste man frysa lite. Våga visa skallbenet.

Okej. Här har ni lösningen.

2010-02-18T06:39:00.000-08:00

På vad?

På det som, i princip, hela twitterpöbeln – och förmodligen också verklighetens folk - gnällt över i snart tre månader. Förseningar i kollektivtrafiken alltså.

Svävare. S.V.Ä.V.A.R.E.

Svävande tåg. Svävande bussar. Vafan, tryck ut några svävande bilar också.

Då spelar det ingen roll vad som ligger på marken. Och SÅ svårt ska det väl inte vara att få en bil att flyga?

Jag tillhandahåller alltså en lösning. Nu behöver ni bara sätta igång och producera.

Ja. Jag gillar Det femte elementet.

Kärlek på bloggen.

2010-02-17T02:53:00.000-08:00

Nu är jag lite sent ute. Det medger jag. Men i söndags var det alltså Alla hjärtans dag och som tidigare inlägg fastslagit; Jag är sjukt sentimental. Därför postar jag den finaste reklamfilm jag sett. Och det handlar om en kondom.

En sak till.

2010-02-09T02:18:00.000-08:00

Jag är löjligt sentimental.

The underdog. Bourbon alltså.

2010-02-08T12:10:00.000-08:00

Eftersom halva jordens befolkning är Whiskyexperter känns insamlandet av kunskap kring skotsk och irländsk dryckeskultur ointressant. Bourbon däremot, det är en utmaning. Denna förkastade oäkting till eldvatten har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Eller?

Låt oss gå igenom dess förutsättningar.

1. Det kommer från USA.
2. Det kommer från Södern i USA.
3. Vi bor i Sverige.

Eftersom Bosse, Kennert och Greve Kilt från barnsben fått lära sig att allt från landet i väst är vulgärt, har den transatlantiska majswirren aldrig givits någon chans. A damn shame.

Därför tänker jag inte ens bry mig om eventuella invändningar. Bourbon är numera min affär.

Småstadsreklam är ointressant.

2010-02-08T02:37:00.000-08:00

Eller, inte alltid intressant.

Därför tänker jag numera dedikera denna publikation åt allt möjligt. Generella observationer, populärkultur i största allmänhet och, inte minst, lösningar på världsproblem. Jag har nämligen en del på lager. Gott så.

Den som bestämmer är den som bestämmer.

2010-02-04T04:27:00.000-08:00

Vårt land är fullt av duktiga, trevliga och kompetenta marknadschefer. Många av de jag träffat har varit en fröjd att samarbeta med. Men tyvärr spelar det inte så stor roll när någon annan är den som bestämmer.

Den senaste tiden har jag fått lära mig att en överlycklig marknadschef inte nödvändigtvis betyder något bra.

Tydligen är det fortfarande så att många marknadschefer, när det väl kommer till kritan, inte har ett dugg att säga till om.

Därför föreslår jag en rak och ärlig dialog från början. Vid första handslaget vill jag höra: Hej, det är jag som är springpojken.

En Wikipediartikel om dagen.

2010-02-03T04:47:00.001-08:00

Jag påbörjade ett projekt för ett par veckor sedan. Det går ut på att läsa en Wikipediartikel om dagen. För mig är det snabbt sätt att varje dag lära mig något nytt - eller friska upp minnet. Jag följer inte någon genomtänkt plan eller struktur, utan läser helt enkelt om lite allt möjligt. Under projektets två första veckor har jag till exempel läst om Tycho Brahe, Tjetjenien, Mongolväldet och svarta hål.

Återstår att se hur mycket som fastnat om ett år.

Hundra idéer är alltid bättre än noll.

2010-01-27T00:48:00.000-08:00

Jag har varit med om det så många gånger. Med ett svettigt, krampaktigt grepp runt pennan och det tomma vita pappret framför mig. Tiden börjar rinna ut. Pulsen stegrar och allt går på högvarv. Utom det där lilla obetydliga organet. Den där slemmiga, odugliga geléklumpen innanför kraniet som vägrar komma på DET. Idén som skall resultera i champagne, världsberömmelse och en genialisk lösning på kundens problem (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Jag har tänkt på allt. Fått insikter om målgruppen. Läst hela varumärkesmanualen. Tittat på konkurrenter. Läst varumärkesmanualen igen.

Det hela känns ganska krystat. Och fruktansvärt onödigt.

För lösningen på problemet står inte att finna i en härskande tanke. Lösningen, mina vänner, finns på ett hundra post-it-lappar.

De flesta av er känner till metoden. Och jag förbannar mig själv varje gång jag inser att jag inte tillämpat den på länge.
Genom att, under tidspress, tvinga fram idéer – och skriva ned dem på lappar – tömmer du hjärnan och turboladdar den kreativa processen.

Efter en timma står du framför en vägg full av potentiella guldkorn. Och skit.

Men det fantastiska är att oavsett om lösningen finns där på väggen eller inte, har du satt igång en process, funnit lösningar, skapat möjligheter och klämt ur dig 100 idéer. Det är 100 fler än du hade på det där irriterande, vita A4-arket.

This is design.

2010-01-20T00:34:00.000-08:00

“Most people make the mistake of thinking design is what it looks like. People think it’s this veneer — that the designers are handed this box and told, ‘Make it look good!’ That’s not what we think design is. It’s not just what it looks like and feels like. Design is how it works.” — Steve Jobs

It´s toasted.

2010-01-18T07:18:00.000-08:00

Jag har börjat se om Mad Men. Igen.

Av någon anledning tappar jag alltid bort mig någonstans i mitten av den andra säsongen. Jag älskar serien. Men på något sätt dyker alltid något annat, viktigare, upp. Och alltid på samma ställe.

Eftersom jag har minne som en kråka har jag nu bestämt mig för att helhjärtat och obarmhärtigt plöja alla avsnitt i veckan.

Och redan i första avsnittet väcks någon sorts avund. Eller nostalgi. Om man nu kan kalla det för nostalgi när jag inte ens var påtänkt vid tidpunkten i fråga.

Hur som helst,

Don Draper har bekymmer med ett uppdrag för Lucky Strike. Han kommer helt enkelt inte på något. Totalstopp. Och panik.

Tobaksbolagen står handfallna. Cancerrapporterna gör att ingen vågar säga någonting.

Och just det blir lösningen på problemet.

Ingen säger någonting. Ingen kommunicerar någonting. Det är fritt fram för Lucky Strike att lägga beslag på vilken USP de vill.

It´s toasted. Tobaken rostas.

Tydligen är de många andra bolag som använder samma metod. Men eftersom ingen säger någonting, är det ingen som vet någonting.

Huruvida rostning är en bra USP låter jag vara osagt. Huruvida någon människa bryr sig om att tobaken är rostad har jag ingen aning om. Men det som får mig nostalgisk - eller vad det nu är jag känner - är det enkla i att leta efter en USP. Och sedan kommunicera den.

Det fungerar säkert fortfarande i vissa fall. Men rent allmänt har det blivit avsevärt mycket svårare att skapa fungerande och smart kommunikation.

Kanske är det därför det är så roligt när man, någon enstaka gång, verkligen lyckas.

Reklam som (förhoppningsvis) gör nytta.

2010-01-11T06:17:00.000-08:00

Pepsi bestämde sig för att skippa årets mastodontinvestering i Super Bowl-reklam och istället låta pengarna komma till användning för dig och mig och alla som behöver dem. Mer exakt handlar Pepsi refresh project om att finansiera idéer som är tillräckligt bra och värdefulla för världen. Vem som helst kan komma med förslag på vad, den före detta, Super Bowl-budgeten skall användas till. 140 miljoner kronor finns att ta del av.

Bergochdalbanan jag kallar reklamintresse

2010-01-03T11:21:00.000-08:00

Mitt hjärta bultar oftast hårt för reklam. Men då och då smyger sig tankarna på. Tankar som gör det hela så mycket svårare.

Av allt ytligt kvalar reklambranschen in på topp- tio- listan. Och det är helt okej. Jag valde inte det här jobbet för att rädda värden. Jag valde det för att jag ville göra något roligt. Något häftigt.

Samtidigt gnager det i mig. När de där tankarna dyker upp.

För jag lägger så mycket tid, kraft, energi och hjärta på att tycka, tänka, göra, älska och avsky reklam. Utan att någon bryr sig.

När jag fullständigt går i taket över en kampanj för en ny bensinmack - snurrar resten av världen på som vanligt. Ingen bryr sig. Ingen ser.

Och när en reklamfilm uppskattas med ett snett leende och lite fnitter, ja, då ropar vi succé. Succé. För att någon gillar det vi gjort. Lite grann.

När jag är snäll mot mig själv, kan jag intala mig att det är viktigt. Det här med att sälja saker åt företag. Men när jag är riktigt ärlig, då vet jag att det inte betyder någonting.

Jag antar att alla har sina tvivel. Och tack och lov dyker mina upp ganska sällan. Men när de väljer att bubbla upp till ytan, kan jag inte annat än tänka: Vad fan sysslar jag med?

Experten är död. Länge leve experten!

2009-12-31T07:51:00.000-08:00

Nollnoll-talet var decenniet då experten dog. Och återuppstod. I form av miljontals nya - och tidigare tysta - röster.

För när informationsmonopolet löstes upp och kunskapsdemokratiseringen blev ett faktum,ja, då väcktes intressen vi tidigare aldrig ägnat en tanke.

Under nollnoll-talet blev halva Sveriges befolkning vinkännare och hobbyimportörer. Under nollnoll-talet öppnades möjligheten för vem som helst att publicera, nästan, vad som helst. Under nollnoll-talet fanns fler lagerarbetande kaffekonnässörer än kommunanställda. Och under nollnoll-talet blev te, surdeg, konst och mode en självklar del av var mans vardag.

Den kunskap som tidigare vigts åt en exklusiv skara blev tillgänglig för alla. Och därmed förändrades expertens roll. Från allvetande go-to-guy till inspiratör.

Och det är just som inspiratör experten har sin framtid. För med ökad transparens, tillgänglighet och informationsspridning, finns helt enkelt inte plats för enkelriktade budskap.

Men det fina är att intresset för,tja, allt möjligt är större än någonsin.

Håller du med mig? Eller ser du kanske något annat i stjärnorna?
Alldeles oavsett vill jag önska gott nytt år. Och en intressant fortsättning.

Min reviderade önskelista

2009-12-21T07:23:00.000-08:00

Efter lite funderande har jag tvingats revidera min önskelista. Här kommer den nya versionen.

1. En reklambransch som styrs av Oskar Skott.

2. Ett näringsliv som vill betala för Oskar Skott.

3. Ett näringsliv som inte vill betala för något Oskar Skott inte har gjort.

4. Oskar Skotts jeans.

5. En tvättlina med plats för alla Oskar Skotts jeans.

6. Samma lön som Oskar Skott hade. Innan han började "plugga".

7. Lika många läsare som Ogge har. Skott alltså.

8. Lika god smak som Oskar Skott har.

9. En egen Oskar Skott att plocka fram ur byrålådan.

10. En cykel.

Av alla önskningar på listan räknar jag med att i alla fall större delen går i uppfyllelse. Sedan finns det självklart sådant som är rent önsketänkande. En cykel till exempel. Jo tjena.

Min önskelista

2009-12-21T04:50:00.000-08:00

Som ett sista blogginlägg innan julen klampar in tänkte jag redovisa min önskelista. Håll till godo.

1. En reklambransch där fokus ligger på att lösa affärsproblem.

2. Ett näringsliv som vill betala för lösningar på affärsproblem.

3. Ett näringsliv som inte vill betala för visuella klichéer och "mjuka värden" inbakade i någon sorts grafisk barbapappa- profil.

4. Tjugo par NoKo-jeans (av den enda modellen som finns).

5. En tvättlina med plats för tjugo par NoKo- jeans (av den enda modellen som finns).

6. Samma lön som Björn Rietz hade. Innan han "slutade".

7. Lika många läsare som Matte har. Åkerberg alltså.

8. Lika god smak som Patrick Kampmann har.

9. En egen Gottfried Gemzel att plocka fram ur byrålådan.

10. En cykel.

Av alla önskningar på listan räknar jag med att i alla fall större delen går i uppfyllelse. Sedan finns det självklart sådant som är rent önsketänkande. En cykel till exempel. Jo tjena.

Hej Indie! Du är bara viktig om du blir pop.

2009-12-17T04:51:00.000-08:00

Indie är inte häftigt. Indie är skitnödigt. För motivationen är att vara annorlunda. Inte bäst. Inte häftigast. Inte snyggast. Inte snällast.

Annorlunda. Oavsett om det innebär att klä sig i fårskinn eller tvätta sig med fiskrens.

Problematiken ligger i att all bra indie förr eller senare blir pop. Och det borde ses som en seger. Eftersom populärkulturen är det som påverkar vårt samhälle och vår historia. Det som definierar årtionden. Det som kommande generationer önskar att de fått uppleva.

Men nej. När indie blir pop ses det som ett nederlag. Inte av de nyblivna ambassadörerna för populärkultur så klart (nej, dom blir ju rika), utan av de som fortfarande strävar efter att vara annorlunda. Till varje pris.

Jag håller med om att annorlunda är viktigt. Så länge det är bra. För om det är bra, ja, då blir det pop till slut.

Lär känna mig. På Facebook.

2009-12-14T02:46:00.000-08:00

Kanske har ni inte ännu fått riktigt kläm på vem jag är? Det tänkte jag göra någonting åt. Genom att posta mina fem senaste statusuppdateringar från Facebook. Som ett utsnitt ur samtiden. En microdokumentation av mig, mina tankar och min personlighet. Hoppas ni gillar det.

Måndag: Jag mår inte så bra.

Söndag: Det sista var alltså en lögn. Eller?

Söndag: Update: Jag roar mig med att dela upp snorkråkor i små, små delar. Och placera dem, jämnt fördelat, i Tomas hår.

Söndag: Hej. Eftersom ingen gillar långa texter, tänkte jag skriva en. Jag sitter på bussen hem från terminsavslutningen på Berghs. Jag är full. Och det är söndag. Tomas Nilsson sitter i sätet framför. Han är inte full. Men snarkar. Av olika anledningar vill och kan jag inte sova. Därför försöker jag slå någon sorts rekord i att snusa. Det hjälper inte mot fyllan. Men det håller mig vaken. Alert. Och något illamående. För att skärpa mina sinnen övar jag på mörkerseende genom fönstret. Det går så där. Nu funderar jag på att kopiera hela texten och göra ett blogginlägg av det. Det skulle bli intressant. För min egen del främst. För din del känns det förmodligen som det kan kvitta.

Fredag: Det här med att gå och lägga sig klockan två. Det är ju fint om man får sova på morgonen.

Jag inser nu att tre av fem statusuppdateringar komponerats under inflytande av alkohol. Och nej, det säger inte särskilt mycket om vem jag är. Men hoppas det var underhållande.

David Orlic och guds allsmäktighet

2009-12-11T02:32:00.000-08:00

En av mina förebilder heter David Orlic. Han verkar skitsmart och väldigt passionerad. Och det är bra.

Därför följer jag också hans kvitter på twitter med stor entusiasm.

När samme Orlic under gårdagen postade följande stycke, kände jag mig lite korkad.

Den omnipotenta renässansmänniskan Emma Ångström läser högt ur sin roman på Kulturhusets Debutbar om en timme. Vi ses där!

Den omnipotenta? Visst kände jag igen ordet. Men jag kunde inte minnas vad det betyder. Omnipotens alltså.

Som tur är finns ett litet verktyg kallat Google. Det är dessutom tillgänglig för alla på arpanet (eller the interwebz som kidsen säger). Fränt tänkte jag och gjorde en liten sökning. Omnipotens.

Efter att ha läst följande, kan jag inget annat än tacka David.

Allsmäktighet, omnipotens, syftar på makt som är gränslös eller outtömlig. Monoteistiska religioner brukar i regel endast tillskriva Gud denna egenskap. Gud kan inte bara överskrida fysikens och sannolikhetslärans lagar, utan kan även överskrida logikens ramar (Gud kan, till exempel, skapa en fyrkantig cirkel, eller låta talet ett vara ekvivalent med två), eftersom Gud inte är bunden av några begränsningar över huvud taget.

Gud kan alltså skapa en fyrkantig cirkel.

Mäktigt.

Det innebär helt enkelt att han har makten att döpa om. Saker. Och i egenskap av kommunikatör och bokstavskonstnär kan jag inte annat än känna mig, åtminstone lite, omnipotent själv.

Jag jobbar ju också med att påverka attityder och uppfattningar. Och jag tror, banne mig, att jag ska starta en kampanj för att ändra namnet på rektangeln. Till cirkel. För ni vet vad det innebär om jag lyckas.

Och tack igen David. Det här kom inte att handla så mycket om dig. Men det är det ju så mycket annat som gör.

The creative wave experiment

2009-12-09T04:52:00.000-08:00

Alldeles nyligen drog Robbin Ingvarsson igång något vi kallar för The creative wave experiment. I stora drag går det ut på att ett gäng kreativa människor, på olika platser i Sverige, med olika roller och kunskaper, tillsammans skapar ett fantastiskt tävlingsbidrag till reklamtävlingen D&AD.

Det roliga - och svåra - är att all kommunikation och kollaboration sker i Google wave.

Häng med här och på Robbins blogg Iamchampagne för sporadiska uppdateringar.

Nu startar jag mitt eget jeansmärke SkaBo

2009-12-07T14:07:00.000-08:00

Det rör sig om helt vanliga jeans, men med den betydande skillnaden att de tillverkas i Skaraborg.

Jag vet att det är kontroversiellt. Men jag vill belysa ett problem som ofta sopas under mattan.

LO ryter till och menar att ingen vet vad som händer i Skaraborg. Vi kan inte garantera att jeansen tillverkas på ett sjyst sätt eftersom vi saknar insyn i området. Invånarna styrs av Bert Karlssons järngrepp och är indoktrinerade att tro på semlans överlägsna sammansättning och dansband som den högsta formen av kultur.

Men LO har fel. Trots likheterna med de graciösa kattdjuren.

Genom mitt projekt har jag kommit i kontakt med både makthavare och arbetare. Jag har fått insyn i det mystiska område som ligger mellan Skara och Vara och Lidköping. Och jag blir mer och mer säker på, att kritiken, ja, den handlar om något helt annat.

LO skiter egentligen i arbetsvillkor. De bryr sig inte om kultur.
Det här handlar om hat. Hat mot små, tjocka gubbar och dialekter som omöjliggör en seriös diskussion.

Martin Johansson fick jobb att verka roligt

2009-12-04T08:35:00.000-08:00

Det är ingen slump att jag jobbar med reklam. Allt sedan jag var femton år har jag kämpat för att ta mig hit.

Och mannen du ser på bilden är orsaken.

När jag, som femtonåring, gjorde praktik på reklambyrån Dragster lärde jag mig något. Något som inneburit att mina krav på framtida yrken alltid varit höga. Och svåra att uppnå.

Jag lärde mig att jobb kan vara roligt. Att jobb inte per automatik innebär trång skjorta och långa telefonsamtal vars enda innehåll tycks vara mmm…mhm…mhm…mm…hej.

På Dragster fanns en basketkorg. På Dragster spelade man Quake. På Dragster drack man fredagsöl. Och på Dragster hade alla snygga kläder och sköna saker att säga.

Men man skapade också fantastisk reklam. I en inspirerande miljö där alla verkade ha roligt, mest hela tiden. Och Martin Johansson var den kreativa motorn.

Efter reklamstudier på Berghs och högskoleplugg på Medie- och kommunikationsvetenskap jobbade Martin som copywriter under en tid. Men det var 1997 som han och kompisarna Freddy, Hasse och Petter tog det stora steget att starta egen låda.
Sedan den dagen har Martin varit Creative director. Och i över ett decennium har de skapat inspirerande, enkel och effektiv kommunikation.
– Bortsett från diverse sommarjobb har jag aldrig jobbat med något annat än reklam. Jag är ett reklammongo till hundra procent. Nästan lite tragiskt.
Det fanns inte så mycket som passade mig, blev nästan lite inträngd i branschen kan man säga. Jag hade nog bara vållat problem någon annan stans och kan inte riktigt se mig själv som bankman, snickare eller polis.

Men att Martin bara pysslat med reklam är inte helt sant. Så länge jag kan minnas har han också spelat musik. Allt från Hårdrock till folkvisor. Och nyligen avslutades en USA-turné med hans senaste projekt Johansson & det starka bandet.
Viljan att skapa går inte att ta miste på. Utöver sitt reklamjobb och sina musikprojekt har han också hunnit med att skriva böcker om både framtida katastrofer och dåtida utvandringar till landet i väst.

När jag ser tillbaka på de val jag gjort, de intressen jag haft, blir det ganska tydligt. Kanske har min storkusin inspirerat mig i så mycket mer än bara mitt yrkesval? Kanske är det han jag har tacka för att jag vågat bejaka min kreativa sida?

För det är nog ingen slump att jag spelat i band. Det är nog ingen slump att jag älskar att skriva. Och jag vet, med säkerhet, att det inte är någon slump att jag jobbar med reklam.

Vilken fin annons. Synd att den är skit.

2009-11-30T23:38:00.000-08:00

Hej allihopa. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här med idéer. Eller, snarare, det här med att lösa kommunikationsproblem.

Din tonplatta är inte en lösning på någons kommunikationsproblem. Inte ditt fina grafiska mönster heller.

En grafisk profil räddar inte något företag. Och en kampanj vars hela idé kretsar kring ett grafiskt manér är inte heller något att hänga i julgranen. Eller jo, där kan den hänga. Men helst inte någon annan stans.

På Berghs säger man att allt kommunicerar. Och det är sant. Men allt kommunicerar inte så bra. Typ, ditt fina grafiska mönster.

Tänk efter lite innan du säger emot. Så inser du nog också att bortom alla dina argument om rätt konnotationer, associationer och tolkningar, är en tonplatta bara en tonplatta. Inget mer.

Ulf Strömqvist kan

2009-11-28T14:11:00.000-08:00

Tidigare i veckan kom beskedet att Ulf Strömqvist, VD på Hilanders, tar över som ordförande för Sveriges kommunikationsbyråer. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.

På ena sidan stod de som efterfrågade en karismatisk visionär. På andra, de som såg fördelar med rutin och goda relationer till näringslivet.

För att inte vara tråkig - och mitt emellan - höll jag mig utanför debatten.

Men nu har jag funderat. Funderat och funderat. Och jag ställer mig på Uffes sida.
Kanske lite oväntat, men låt mig förklara;

Jag känner inte Ulf. Och har ingen aning vilka andra kandidater som fanns tillgängliga. Men jag känner till Hilanders. De kanske inte är den mest visionära byrån. De kanske inte är den mest digitala byrån. Men jag vet att de tar seriöst på sin verksamhet. Och då blundar man inte för de förutsättningar som råder.

Hilanders har ett fantastiskt gott rykte bland företagen. Och förmodligen även Ulf.
Därför kan också Ulf ha pondus nog att driva på förändringar. Att motivera reklamköparna.

Genom att leda Hilanders mot en "ny" paradigm - leder han också näringslivet rätt. Som en gemensam färd mot nytt ljus. En parallell förändring, byggd på ömsesidigt förtroende.

Med hårt arbete och en ödmjuk framtoning kan också Sveriges kommunikationsbyråer få njuta av det förtroendet.

Det kan bli riktigt bra. För alla.

Alla borde ha en egen Hedblom.

2009-11-27T06:01:00.000-08:00

Här på byrån vimlar det av härliga personligheter. Alla bidrar med något alldeles unikt. Och så antar jag att det är på de flesta arbetsplatser.

Kanske är det också så, att de flesta arbetsplatser har den där unika karaktären. Han eller hon som, genom hela sin person, inspirerar och entusiasmerar alla runt omkring sig. I många fall, utan att egentligen veta om det.

I min lilla bubbla heter den personen Tomas Hedblom. Och han sitter här, alldeles bredvid.

Tomas har en bakgrund som civilingenjör i teknisk fysik och elektroteknik. Efter avslutade studier var det också som ingenjör han fick jobb. Men när företagets utvecklingsarbete var över och produkterna skulle börja säljas, behövdes resurser för marknadskommunikation. Tomas stod på köparsidan och insåg ganska snabbt att de reklamkonsulter som anlitades hade svårt att verkligen förstå deras teknikintensiva erbjudande.

Där och då väcktes också en tanke. Kanske behövdes tekniskt kunniga copywriters? Resten kan ni kanske räkna ut själva.

Sedan 1990 har Tomas jobbat med reklam. Både på byrå och som frilans. Och han gör det med hjärtat. –Det viktigaste för att bli en riktigt duktig copywriter är att apellera till känslor och väcka sympati för att sedan föra fram relevanta argument som kan påverka uppfattningar och leda till handling, menar Tomas.

Jag har redan lärt mig att något är i görningen när man, i ögonvrån, ser det finurliga leendet, den glimrande blicken, som kikar över skärmen intill.

Tomas är den som, trots sina många år i branschen, fortfarande brinner allra mest för de galnaste idéerna. När andra seniora kreatörer rynkar på näsan så fort någon uttalar orden Facebook eller Twitter, spetsar herr Hedblom öronen. –Det är otroligt viktigt att försöka hänga med i marknadskommunikationens ändrade villkor och vara nyfiken på omvärlden, på människor och på hur samhället utvecklas.

När andra blir trötta, låter jobbet gå på rutin och ger upp sin strävan att göra fantastisk kommunikation, ja, då fortsätter Tomas. Fortsätter att sträva. Fortsätter att drömma.

Att som nybakad copywriter inte längre förvånas över den medelålders man som, klockan halv sex på torsdag eftermiddag, håller en privat DJ-session med pumpande hårdtechno på kontoret, är inget annat än ett privilegium. Och jag önskar verkligen att alla unga kreatörer fick ha en alldeles egen Tomas Hedblom vid skrivbordet intill.

Vem tusan skickar en stämning till sin kund?

2009-11-26T07:41:00.000-08:00

Turistbyrån i Linköping. I alla fall när jag varit i farten.

Istället för det efterfrågade vykortet, med information om alla julens aktiviteter, fanns det plats att göra något roligt.
Men inte roligt för rolighetens skull. Roligt för att någon faktisk skulle läsa det turistbyrån hade att säga.

Det är nämligen så, hör och häpna, att vi inte är ensamma om att skicka julkort den här tiden på året. Vi är inte heller helt ensamma om att vilja uppmärksamma människor på vårt kommersiella budskap.

Och då kan det vara bra att "sticka ut" lite ur den kilometertjocka posthögen.

Copy:

Delgivning av stämning

Ja, julstämning alltså.
I Linköping förbereder vi oss nämligen som bäst inför den stundande högtiden. Med julmarknader, julbelysning, julkonserter och julbord skapar vi en svårslagen stämning.

Och den vill vi så klart att du tar del av.

Läs mer om alla juligheter på www.visitlinkoping.se/jul

Det här var alltså mitt första jobb på byrån. Ett julkort, som blev en stämning, som skickades till 70 000 hushåll.

Presentationsångest

2009-11-25T23:59:00.000-08:00

Jag är 22 år. Det visste ni säkert inte.

Men nu när ni vet, förstår ni kanske också att jag är ganska nybakad. Faktum är att jag bara jobbat på min nuvarande byrå i ungefär en och en halv månad.

Trots det har jag hunnit med ganska mycket. På kort tid.

Som att vinna pitcher, hålla kundpresentationer och delta i möten om ditten och datten. Och det har gått oförskämt bra. Allt har fungerat. Inte en enda idé har förkastats.

Det lustiga är att just presentationer - att sälja in idéer och koncept - aldrig tidigare varit min starka sida. I skolan var jag riktigt usel på den biten. Jag blev nervös. Rösten skar sig och kinderna blossade.

Men nu har något hänt. Med mig, alltså.

Nervositeten är som bortblåst. Kinderna föredrar att hålla sin vanliga, blekrosa, färg och rösten övergår allt mer sällan i målbrottsliknande stämbandsdippar.

Jag tackar och tar emot. Utan att egentligen veta hur det har gått till.

PS. Nästa inlägg kommer handla om min första kampanj som anställd på byrån. Slipa sågen!

Omm my god

2009-11-24T23:19:00.000-08:00

Gårdagens största snackis i "copywritersverige" måste ha varit Ommwriter.

När twitter-appar, mejl, facebook och sms stjäl din uppmärksamhet är det dags att starta upp. Ommwriter tar över hela din skärm och bjuder in till en värld där inget kommer mellan dig och dina ord.

Till en början tyckte jag det verkade störtlöjligt. Det är väl bara att stänga ner alla program som stör? Men jag provade ändå. Och gud så glad jag blev.

Efter en stunds smattrande på tangenterna känner jag ett märkligt lugn. Det är som om jag befinner mig där inne, i ordens underbara värld. De lugna kluckande ljuden skänker fokus på ett märkligt svårbegripligt sätt. Jag är såld.

Ibland är det bara att följa strömmen. Det finns säkert massor av buggar och begränsningar i Ommwriter, men när det handlar om dig och dina ord - ja, då finns ingen bättre plats att vara på. Digitalt alltså.

2009-11-24T13:07:00.000-08:00

Jag missade chansen att gå och se Art & copy när den visades i Sverige. Men nu har jag äntligen fått tag på den, sett den och reflekterat.

Visst är den väldigt amerikansk. Och visst finns det saker som kunde gjorts annorlunda. Men den bestående känslan är stolthet. Jag känner mig, på riktigt, stolt över att vara en del av den här branschen. Art & copy får reklam att kännas viktigt. Och visst tusan känns det bra att få vara lite viktig ibland?

Nina har rätt

2009-11-24T10:57:00.000-08:00

Det här var ta mig tusan det bästa jag läst på riktigt länge: Historien om det fula salladsbladet.

Den stora avundsjukan

2009-11-24T06:28:00.000-08:00

Hej. Jag inser att majoriteten av mina inlägg har kommit att handla om rent gnäll. Och som utlovat fortsätter jag.

När jag vaknade runt 06.30 visste jag att idag, idag var en bra dag. Lite kaffe, mutfrukost och provfilmning senare loggar jag in på Google wave ( där fick jag in det också). Min gode vän Robbin Ingvarsson, @iamchampagne, såg det som sin skyldighet att delge oss arbetsmyror sin dag i vågen. Robbin är tjänstledig från sitt AD-jobb på reklambyrån Leon och pluggar Interactive art-direction på Hyper island. Egentligen behöver jag inte säga mer. Plötsligt kändes min dag inte riktigt lika upphetsande.

Men tack Robbin. Det är alltid roligt när det går bra för andra.

Kära SJ, bor vi i Kina?

2009-11-23T02:29:00.000-08:00

Har Sverige över en miljard invånare? Inte?
Okej.

Då vill jag gärna veta varför jag - och ett femtiotal andra resenärer - tvingades stå upp i trettio minuter på tåget igår?
Min biljett från Göteborg till Norrköping var inte billig. Det är dessutom vinter utomhus, vilket innebär att alla har ganska mycket kläder på sig. Om ett fullt tåg fylls på, med lika många stående som sittande, blir det alltså ganska varmt.

Visst, eländet varade bara i trettio minuter. Men för 650 svenska riksdaler borde man slippa elände. Helt och hållet.

Vi är ju trots allt inte så många i det här lilla landet.

The pissed off gene

2009-11-20T11:44:00.001-08:00

För någon dag sedan ursäktade jag mitt gnällande.
Jag tar tillbaka det. Per omgående.

När jag, lite skamset, förklarade mitt gnäll med viljan att nå längre, ambitionen att alltid göra bra, visste jag precis vad jag menade.
Men Hugh MacLeod gör det begripligt på en helt annan nivå.

I boken Ignore everybody skriver Hugh:

Human beings have this thing called "The pissed of gene".
It's that bit of our psyche that makes us utterly dissatisfied with our lot, no matter how kindly Fortune smiles upon us.
It's there for a reason. Back in our early caveman days, being pissed off made us more likely to get off our butts, get out of the cave and into the tundra hunting wolly mammoth, so we'd have something to eat for supper.

It's a survival mechanism. Damn useful then, damn useful now.

It's this same Pissed Off Gene that makes us want to create anything in the first place.

Således tänker jag forsätta gnälla, fortsätta hungra. Det hoppas jag ni också gör. Och köp boken Ignore Everybody om ni vill läsa 49 nyktra tips om kreativitet.

Om att prata

2009-11-19T04:48:00.000-08:00

I kväll ska jag twittra om ett litet spektakel vi på byrån är med och arrangerar. Vi, PR- byrån Springtime och några till ska mingla och föreläsa om allt det häftiga med twitter och facebook och twingly och flickr och bloggar och allt det där.

Egentligen tycker jag det räcker med det här;

Internet har fått folk att börja prata igen. Och mer än någonsin dessutom.
Internet innebär också att all information finns tillgänglig för alla. Hela tiden.

Så om människor pratar, och har tillgång till allt,betyder det också att de kan prata om dig. Och ditt varumärke.
Tänk på det.

PS. Om ni ändå vill veta vad som sägs under kvällen kan ni få uppdateringar av mig, @gjcopy och min kollega @weiders från och med nu.

Världens bästa jobb för gnällspikar.

2009-11-18T10:28:00.000-08:00

Ibland känner jag mig som världens största gnällspik. Det är inte mycket i reklambranschen jag jublar åt. Trots att jag, faktiskt, har världens roligaste jobb.
Det är inte många som - varje dag - får betalt för att vara kreativa och nytänkande.

Jag tror mitt gnällande handlar om just det. Jag får betalt för att hitta på nytt. För att tänka. För att göra bra. Och bra vill alltid bli bättre. Det är därför jag har så dåligt tålamod. Jag vill att förändringar ska ske snabbt - så allt kan bli så bra det bara går.

Jag antar att det kommer med tiden.

Att lösa problem. På riktigt.

2009-11-18T02:25:00.000-08:00

Reklamare kallas ibland prostituerade. Och jag förstår varför. Alldeles för ofta trycker vi ut reklam som inte gör någon nytta. Kunden säger; –Hej, vi vill ha en annons. Reklambyrån ser dollartecken och säger; –Visst, det fixar vi.

Om vi verkligen ska göra nytta, måste vi söka insikter. Insikter om kundens verkliga problem. Därför önskar jag att fler möten såg ut lite så här:

Hej, vi vill göra en annonskampanj.

Varför då?

För att vi vill synas!

Varför då?

För vi vill sälja mer.

Varför då?

Vi behöver sälja mer. Kunderna köper inte så mycket som vi vill.

Okej. Så problemet är att ni inte säljer tillräckligt?

Ja, det skulle man kunna säga.

Bra. Då börjar vi där.

Insikter. Varför säljer kunden dåligt? Sök svaret.

Kanske är det bara vi i småstäderna som måste bättra oss? Egentligen är det ganska självklart.

Om du får problem med datorn vänder du dig till någon som kan datorer. Kanske har du en idé om vad felet kan bero på?

Jag tror du måste byta grafikkortet.

Killen kollar på burken. Efter en noggrann genomgång säger han:

Nej. Det är hårddisken som kraschat. Byter vi den kommer datorn fungera.

Bra, säger du. Då gör vi så.

Det vore ju inte så smart att byta ett fullt fungerande grafikkort om det är hårddisken som är problemet.