Jag slutar. Och börjar om.

Det är inte helt ovanligt med tyckare på internet. Speciellt inte i reklambranschen. Därför känns mina bidrag till tyckarscenen något överflödiga. Och inte heller så inspirerande.

Det blir ofta lite cyniskt. Och när någon sa: –Cynical people rarely achieve great things, då bestämde jag mig. För att sluta skriva bloggen Småstadsreklam. Eftersom jag vill göra bra saker.

Däremot tänkte jag fortsätta blogga. Men om saker jag tycker om.

URL kommer.

Ciao!

Ute 2010

JCDecaux-tävlingen Ute 2010 är nu igång. Bidragen som dels ska lösa en given kundbrief, dels ska visa kraften i utomhusannonsering syns lite här och var. Och som jag ser det finns det bara ett litet problem. Inte ett enda bidrag gör jobbet.

Kolla här och se vad du tycker.

Casefilmen är DÖD.

Eller?

Hur som helst slog den ned som en bomb i branschen för några år sedan. Och plötsligt kunde även de mest banala lösningarna presenteras som genidrag. Med hjälp av creddig musik, rörliga bilder och (oftast Amerikanska)voiceovers används formatet idag mer än någonsin.

På Storåkers McCann hejdade man sig. Tänkte efter en stund. Och gjorde sedan en casefilm i alla fall:



Tipstack, nig och bock till Oskar Skott

Back to basics (eller valfri klyscha)

Ibland, när man kör riktigt fast, måste man gå tillbaka. Till det enkla. Till det snabba.
Ibland finner man inte den där världsomvälvande strategin som skall vrida allt ut och in.
Och ibland är det faktiskt bättre(?) att bara inse när något är utom räckhåll. Då kan man faktiskt fokusera på det som går att påverka. Och för stunden finna sinnesro. Det handlar väl om balans. Om att se när möjligheter är verkliga eller inte. Då kan man också lägga krutet på rätt ställen. Och verkligen satsa allt när tillfället dyker upp.

You snooze, you lose

Det var väl mest det jag ville säga.

Om du stirrar tillräckligt länge ...

... förändras perspektivet. Jag minns inte riktigt vem det var som sa det. Men jag vet att jag älskade det. Plannerns uppgift förklarades med en tvådimensionell ritning av en kub. Stirrar du på kuben tillräckligt länge förändras perspektivet. Baksidan blir framsidan. Och vice versa.

När insikten uppenbarar sig är det en fantastisk känsla. Och jag kan tänka mig att det kändes extra fantastiskt när PUMA, efter 21 månader, kom till insikten: Vi skiter i lådan.

Hur ser den perfekta mappen ut?

Jag har ingen aning. För hur visar man egentligen upp att man behärskar alla de egenskaper byråerna efterfrågar?

Å ena sidan förväntas du visa hela koncept. Långsiktiga, smarta och (wait for it...) kanaloberoende. Å andra sidan måste det gå snabbt. Reklamare är stressade människor. Och när inkorgen, varje dag, fylls med hundratalet jobbansökningar finns ingen tid att spilla.

När jag sökte jobb fokuserade jag mest på att ha bra saker i mappen. En del var långa. Andra korta. Mer än så hade jag inte riktigt tänkt. För det var ju när man fick chansen att gå på intervju som de verkliga möjligheterna öppnade sig.

Kanske handlar det inte om mappen i sig. Kanske handlar det egentligen mest om ett första intryck?
Ett fåtal, snabba, jobb som visar att du fattat grejen? Något som gör att du får chansen att visa mer.

Vad säger ni? Finns det någon vinnande portfolioformula? Och har ni tips på bra mappar ni vill dela med er av?