Martin Johansson fick jobb att verka roligt

Det är ingen slump att jag jobbar med reklam. Allt sedan jag var femton år har jag kämpat för att ta mig hit.

Och mannen du ser på bilden är orsaken.

När jag, som femtonåring, gjorde praktik på reklambyrån Dragster lärde jag mig något. Något som inneburit att mina krav på framtida yrken alltid varit höga. Och svåra att uppnå.

Jag lärde mig att jobb kan vara roligt. Att jobb inte per automatik innebär trång skjorta och långa telefonsamtal vars enda innehåll tycks vara mmm…mhm…mhm…mm…hej.

På Dragster fanns en basketkorg. På Dragster spelade man Quake. På Dragster drack man fredagsöl. Och på Dragster hade alla snygga kläder och sköna saker att säga.

Men man skapade också fantastisk reklam. I en inspirerande miljö där alla verkade ha roligt, mest hela tiden. Och Martin Johansson var den kreativa motorn.

Efter reklamstudier på Berghs och högskoleplugg på Medie- och kommunikationsvetenskap jobbade Martin som copywriter under en tid. Men det var 1997 som han och kompisarna Freddy, Hasse och Petter tog det stora steget att starta egen låda.
Sedan den dagen har Martin varit Creative director. Och i över ett decennium har de skapat inspirerande, enkel och effektiv kommunikation.
– Bortsett från diverse sommarjobb har jag aldrig jobbat med något annat än reklam. Jag är ett reklammongo till hundra procent. Nästan lite tragiskt.
Det fanns inte så mycket som passade mig, blev nästan lite inträngd i branschen kan man säga. Jag hade nog bara vållat problem någon annan stans och kan inte riktigt se mig själv som bankman, snickare eller polis.

Men att Martin bara pysslat med reklam är inte helt sant. Så länge jag kan minnas har han också spelat musik. Allt från Hårdrock till folkvisor. Och nyligen avslutades en USA-turné med hans senaste projekt Johansson & det starka bandet.
Viljan att skapa går inte att ta miste på. Utöver sitt reklamjobb och sina musikprojekt har han också hunnit med att skriva böcker om både framtida katastrofer och dåtida utvandringar till landet i väst.

När jag ser tillbaka på de val jag gjort, de intressen jag haft, blir det ganska tydligt. Kanske har min storkusin inspirerat mig i så mycket mer än bara mitt yrkesval? Kanske är det han jag har tacka för att jag vågat bejaka min kreativa sida?

För det är nog ingen slump att jag spelat i band. Det är nog ingen slump att jag älskar att skriva. Och jag vet, med säkerhet, att det inte är någon slump att jag jobbar med reklam.