Twåret som gick

Mitt första år på Twitter gick ganska snabbt.

Och fortfarande får jag samma fråga som jag själv ställde för ett år sedan: Varför ska man fläka ut sig, varenda sekund, med små, snuttifierade, meddelanden på nätet?

Svaret? Det ska du inte.

Twitter är nämligen så mycket mer än det man ser vid en första anblick. Visst, tweets som "Jag äter fisksoppa med krutonger och aioli" och "Fy fan vad jag hatar snö" dyker upp ganska frekvent. Och visst, det finns en charm med att återberätta sitt liv i realtid. Men – som sagt – Twitter är så mycket mer än en microblogg. På något sätt är det hela nätets dynamik – behändigt komprimerat till 140 tecken. Det vittnar, inte minst, de otaliga kringtjänster som dykt för att kunna "twitteranpassa" innehåll, länkar osv om.

Människor delar med sig av saker de gillar. Människor delar med sig av saker de ogillar. Människor delar med sig av saker de själva är ointresserade av men som de tror att någon annan kan tänkas vara intresserad av.

Ingen annan stans är personer så öppna, trevliga, intresserade och sociala. Som copywriter och planner tar jag del av information, trender och en hel del obetydligheter från personer som jobbar med samma saker som jag själv. Det är ett utbyte som på många sätt är utvecklande och intressant. Och det sker i ett forum där de flesta är ute efter samma sak: Inspiration, kontakter, nyheter, skvaller och en liten, men förnämlig, ego-boost.

Tydligen är det så att personer som "jobbar med media" står för en ganska betydande del av allt innehåll på twitter. Synd, tycker jag. För som distributionskanal – för nyheter, skvaller, tips och kommersiella budskap – betraktat kan flödet få, i princip, vad som helst att sprida sig som en löpeld.