Hundra idéer är alltid bättre än noll.

Jag har varit med om det så många gånger. Med ett svettigt, krampaktigt grepp runt pennan och det tomma vita pappret framför mig. Tiden börjar rinna ut. Pulsen stegrar och allt går på högvarv. Utom det där lilla obetydliga organet. Den där slemmiga, odugliga geléklumpen innanför kraniet som vägrar komma på DET. Idén som skall resultera i champagne, världsberömmelse och en genialisk lösning på kundens problem (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Jag har tänkt på allt. Fått insikter om målgruppen. Läst hela varumärkesmanualen. Tittat på konkurrenter. Läst varumärkesmanualen igen.

Det hela känns ganska krystat. Och fruktansvärt onödigt.

För lösningen på problemet står inte att finna i en härskande tanke. Lösningen, mina vänner, finns på ett hundra post-it-lappar.

De flesta av er känner till metoden. Och jag förbannar mig själv varje gång jag inser att jag inte tillämpat den på länge.
Genom att, under tidspress, tvinga fram idéer – och skriva ned dem på lappar – tömmer du hjärnan och turboladdar den kreativa processen.

Efter en timma står du framför en vägg full av potentiella guldkorn. Och skit.

Men det fantastiska är att oavsett om lösningen finns där på väggen eller inte, har du satt igång en process, funnit lösningar, skapat möjligheter och klämt ur dig 100 idéer. Det är 100 fler än du hade på det där irriterande, vita A4-arket.

This is design.

“Most people make the mistake of thinking design is what it looks like. People think it’s this veneer — that the designers are handed this box and told, ‘Make it look good!’ That’s not what we think design is. It’s not just what it looks like and feels like. Design is how it works.” — Steve Jobs

It´s toasted.

Jag har börjat se om Mad Men. Igen.

Av någon anledning tappar jag alltid bort mig någonstans i mitten av den andra säsongen. Jag älskar serien. Men på något sätt dyker alltid något annat, viktigare, upp. Och alltid på samma ställe.

Eftersom jag har minne som en kråka har jag nu bestämt mig för att helhjärtat och obarmhärtigt plöja alla avsnitt i veckan.

Och redan i första avsnittet väcks någon sorts avund. Eller nostalgi. Om man nu kan kalla det för nostalgi när jag inte ens var påtänkt vid tidpunkten i fråga.

Hur som helst,

Don Draper har bekymmer med ett uppdrag för Lucky Strike. Han kommer helt enkelt inte på något. Totalstopp. Och panik.

Tobaksbolagen står handfallna. Cancerrapporterna gör att ingen vågar säga någonting.

Och just det blir lösningen på problemet.

Ingen säger någonting. Ingen kommunicerar någonting. Det är fritt fram för Lucky Strike att lägga beslag på vilken USP de vill.

It´s toasted. Tobaken rostas.

Tydligen är de många andra bolag som använder samma metod. Men eftersom ingen säger någonting, är det ingen som vet någonting.

Huruvida rostning är en bra USP låter jag vara osagt. Huruvida någon människa bryr sig om att tobaken är rostad har jag ingen aning om. Men det som får mig nostalgisk - eller vad det nu är jag känner - är det enkla i att leta efter en USP. Och sedan kommunicera den.

Det fungerar säkert fortfarande i vissa fall. Men rent allmänt har det blivit avsevärt mycket svårare att skapa fungerande och smart kommunikation.

Kanske är det därför det är så roligt när man, någon enstaka gång, verkligen lyckas.

Reklam som (förhoppningsvis) gör nytta.

Pepsi bestämde sig för att skippa årets mastodontinvestering i Super Bowl-reklam och istället låta pengarna komma till användning för dig och mig och alla som behöver dem. Mer exakt handlar Pepsi refresh project om att finansiera idéer som är tillräckligt bra och värdefulla för världen. Vem som helst kan komma med förslag på vad, den före detta, Super Bowl-budgeten skall användas till. 140 miljoner kronor finns att ta del av.

Bergochdalbanan jag kallar reklamintresse

Mitt hjärta bultar oftast hårt för reklam. Men då och då smyger sig tankarna på. Tankar som gör det hela så mycket svårare.

Av allt ytligt kvalar reklambranschen in på topp- tio- listan. Och det är helt okej. Jag valde inte det här jobbet för att rädda värden. Jag valde det för att jag ville göra något roligt. Något häftigt.

Samtidigt gnager det i mig. När de där tankarna dyker upp.

För jag lägger så mycket tid, kraft, energi och hjärta på att tycka, tänka, göra, älska och avsky reklam. Utan att någon bryr sig.

När jag fullständigt går i taket över en kampanj för en ny bensinmack - snurrar resten av världen på som vanligt. Ingen bryr sig. Ingen ser.

Och när en reklamfilm uppskattas med ett snett leende och lite fnitter, ja, då ropar vi succé. Succé. För att någon gillar det vi gjort. Lite grann.

När jag är snäll mot mig själv, kan jag intala mig att det är viktigt. Det här med att sälja saker åt företag. Men när jag är riktigt ärlig, då vet jag att det inte betyder någonting.

Jag antar att alla har sina tvivel. Och tack och lov dyker mina upp ganska sällan. Men när de väljer att bubbla upp till ytan, kan jag inte annat än tänka: Vad fan sysslar jag med?