Jag slutar. Och börjar om.

Det är inte helt ovanligt med tyckare på internet. Speciellt inte i reklambranschen. Därför känns mina bidrag till tyckarscenen något överflödiga. Och inte heller så inspirerande.

Det blir ofta lite cyniskt. Och när någon sa: –Cynical people rarely achieve great things, då bestämde jag mig. För att sluta skriva bloggen Småstadsreklam. Eftersom jag vill göra bra saker.

Däremot tänkte jag fortsätta blogga. Men om saker jag tycker om.

URL kommer.

Ciao!

Ute 2010

JCDecaux-tävlingen Ute 2010 är nu igång. Bidragen som dels ska lösa en given kundbrief, dels ska visa kraften i utomhusannonsering syns lite här och var. Och som jag ser det finns det bara ett litet problem. Inte ett enda bidrag gör jobbet.

Kolla här och se vad du tycker.

Casefilmen är DÖD.

Eller?

Hur som helst slog den ned som en bomb i branschen för några år sedan. Och plötsligt kunde även de mest banala lösningarna presenteras som genidrag. Med hjälp av creddig musik, rörliga bilder och (oftast Amerikanska)voiceovers används formatet idag mer än någonsin.

På Storåkers McCann hejdade man sig. Tänkte efter en stund. Och gjorde sedan en casefilm i alla fall:



Tipstack, nig och bock till Oskar Skott

Back to basics (eller valfri klyscha)

Ibland, när man kör riktigt fast, måste man gå tillbaka. Till det enkla. Till det snabba.
Ibland finner man inte den där världsomvälvande strategin som skall vrida allt ut och in.
Och ibland är det faktiskt bättre(?) att bara inse när något är utom räckhåll. Då kan man faktiskt fokusera på det som går att påverka. Och för stunden finna sinnesro. Det handlar väl om balans. Om att se när möjligheter är verkliga eller inte. Då kan man också lägga krutet på rätt ställen. Och verkligen satsa allt när tillfället dyker upp.

You snooze, you lose

Det var väl mest det jag ville säga.

Om du stirrar tillräckligt länge ...

... förändras perspektivet. Jag minns inte riktigt vem det var som sa det. Men jag vet att jag älskade det. Plannerns uppgift förklarades med en tvådimensionell ritning av en kub. Stirrar du på kuben tillräckligt länge förändras perspektivet. Baksidan blir framsidan. Och vice versa.

När insikten uppenbarar sig är det en fantastisk känsla. Och jag kan tänka mig att det kändes extra fantastiskt när PUMA, efter 21 månader, kom till insikten: Vi skiter i lådan.

Hur ser den perfekta mappen ut?

Jag har ingen aning. För hur visar man egentligen upp att man behärskar alla de egenskaper byråerna efterfrågar?

Å ena sidan förväntas du visa hela koncept. Långsiktiga, smarta och (wait for it...) kanaloberoende. Å andra sidan måste det gå snabbt. Reklamare är stressade människor. Och när inkorgen, varje dag, fylls med hundratalet jobbansökningar finns ingen tid att spilla.

När jag sökte jobb fokuserade jag mest på att ha bra saker i mappen. En del var långa. Andra korta. Mer än så hade jag inte riktigt tänkt. För det var ju när man fick chansen att gå på intervju som de verkliga möjligheterna öppnade sig.

Kanske handlar det inte om mappen i sig. Kanske handlar det egentligen mest om ett första intryck?
Ett fåtal, snabba, jobb som visar att du fattat grejen? Något som gör att du får chansen att visa mer.

Vad säger ni? Finns det någon vinnande portfolioformula? Och har ni tips på bra mappar ni vill dela med er av?

Varför folk köper dina prylar

Jag kom över den här högintressanta bloggposten om en kommande doktorsavhandling. Jag är ganska uppspelt. Skulle man kunna säga. Kanske kan det här innebära slutet för allt tjat obetydliga USP:ar? Och kanske kan det äntligen bli tydligt, för de som ännu inte är med på tåget, att reklam som driver försäljning, i de allra flesta fall, fungerar så här: Reklam>Varumärke>Försäljning

Tipstack till Nina Åkestam

När tiden tickar långsamt

Ja, då blir jag lätt lite stressad. Det här med att vänta har aldrig riktigt varit min påse. Så i helgen började jag fundera. Jag är tjugotvå år. Jag borde inte ha så bråttom. Samtidigt känns det som om jag ständigt måste utmana mig själv för att fortsätta utvecklas. Jag antar att "vardagen" är oundviklig. Men samtidigt tänker jag göra allt för att bekämpa den. Min plan ser ut så här: http://www.berghs.se/81/sv/Planning

En dag i veckan. Tillbaka på Berghs. Och det bästa av allt är att det går galant att kombinera med jobbet.

Vad tror ni? Kan det vara något?

Twåret som gick

Mitt första år på Twitter gick ganska snabbt.

Och fortfarande får jag samma fråga som jag själv ställde för ett år sedan: Varför ska man fläka ut sig, varenda sekund, med små, snuttifierade, meddelanden på nätet?

Svaret? Det ska du inte.

Twitter är nämligen så mycket mer än det man ser vid en första anblick. Visst, tweets som "Jag äter fisksoppa med krutonger och aioli" och "Fy fan vad jag hatar snö" dyker upp ganska frekvent. Och visst, det finns en charm med att återberätta sitt liv i realtid. Men – som sagt – Twitter är så mycket mer än en microblogg. På något sätt är det hela nätets dynamik – behändigt komprimerat till 140 tecken. Det vittnar, inte minst, de otaliga kringtjänster som dykt för att kunna "twitteranpassa" innehåll, länkar osv om.

Människor delar med sig av saker de gillar. Människor delar med sig av saker de ogillar. Människor delar med sig av saker de själva är ointresserade av men som de tror att någon annan kan tänkas vara intresserad av.

Ingen annan stans är personer så öppna, trevliga, intresserade och sociala. Som copywriter och planner tar jag del av information, trender och en hel del obetydligheter från personer som jobbar med samma saker som jag själv. Det är ett utbyte som på många sätt är utvecklande och intressant. Och det sker i ett forum där de flesta är ute efter samma sak: Inspiration, kontakter, nyheter, skvaller och en liten, men förnämlig, ego-boost.

Tydligen är det så att personer som "jobbar med media" står för en ganska betydande del av allt innehåll på twitter. Synd, tycker jag. För som distributionskanal – för nyheter, skvaller, tips och kommersiella budskap – betraktat kan flödet få, i princip, vad som helst att sprida sig som en löpeld.

Om vinnarkultur och prestige

Att vara "prestigelös" är i mångas ögon något positivt. Idiotiskt, om du frågar mig.

För prestige är bra. Prestige får människor att inte vilja misslyckas.

Att man med ordet "prestigelös" menar förmågan att inte driva sin egen sak in i väggen, förmågan att samarbeta med andra och egenskaper som att "vara villig att kompromissa" ger jag inte mycket för. Trots att ordet används för att beskriva ett positivt (nåja) personlighetsdrag ser jag dess användning som ett effektivt sätt att dämpa vinnarinstinkt och framgång.

Prestige är en viktig del för att bygga en framgångsrik kultur. Och kulturen i sig är direkt avgörande för ens resultat.

Utan prestige skulle inte Christian Ohlsson, dag efter dag, nöta på teknik, nöta på steg, nöta på hopp. Utan prestige skulle inte Peter Forsberg, gång på gång, försöka göra comeback. Utan prestige skulle ingen se på OS-finalen i ishockey mellan Kanada och USA. Och utan någon vinnarkultur hade det förmodligen låtit så här i USA´s omklädningsrum efter matchen: – Hey, det gör inget att vi förlorade. Det är ju OS igen om fyra år.

Men å andra sidan hade USA förmodligen aldrig tagit sig hela vägen till final. Om de inte haft någon vinnarkultur, alltså.

Det handlar om kompromisser

Eller stress. Men jag hinner fan inte skriva någonting om det där jag sagt att jag ska skriva om; småstadsreklam, populärkultur, storstadsreklam, sprit och sport. Ingen tid. Bara jobb. Och trötthet. Och bitterhet. För mitt, redan ansträngda, geni har fått sig några törnar. Jag skapar nämligen, ganska ofta, reklamlösningar som jag – faktiskt – kan känna mig stolt över. Problemet är att de sällan blir verklighet. Utan istället kompromisser. Det gillar jag inte.

Eller så är jag bara kass på att sälja in mina idéer. Och det är ju lite oroväckande. Skulle man kunna säga.

Vem gjorde egentligen vad?

Var det, egentligen, inte så att praktikanten var hjärnan bakom kampanjen? Var det, egentligen, inte så att praktikanten borde stått med i arbetsgruppen? Var det, egentligen, inte så att ni hoppades att praktikanten skulle missa den lilla nomineringen? Var det, egentligen, inte så att ni blev lite darriga när praktikanten upptäckte nomineringen?

Eller?

Dina kunder är smartare än du.

Ni som jobbat i "branschen" ett tag har tjatat ut det här. Men jag tänker tjata lite till. För problemet är uppenbarligen fortfarande aktuellt. Ni vet, mäklare som kallar sig "Det självklara valet" och ler storstilat med en, aningen för stor, Hugo boss-kostym (inhandlad på lämplig outlet). Ni vet, TV-reklam som förklarar för kunden att det "Inte är helt fel" att tjäna några tusenlappar. Ni vet, IT-specialister som förtydligar "Vi är specialister på det vi gör, därav namnet".

Många företag – och en hel del reklamare – verkar se "konsumenterna" som en stor obildad klump. Utan tillstymmelse till slutledningsförmåga eller kritiskt tänkande. Tyvärr, kära propagandaförespråkare, har ni fel. De ni kallar "Konsumenter" är mer kritiska än någonsin. Och "säljfokus" blandat med rädsla för kommunikation (envägsbudskap, hjärntvätt och självhävdelser känns så mycket tryggare) är ingenting som stärker varumärken. Det fungerar nämligen inte så.

Brukar du uppskatta vänner som bara pratar om sig själva? Som aldrig lyssnar eller vill veta vad du tycker och tänker? Trodde inte det.

Bra. BRA. bra.

Heineken Italy Activation from Kreatif360 on Vimeo.

Vem tycker inte om det här?

Väggord

På allvar. Vem är den skyldige?

Snyggt

Via The Curious brain

Jag har gjort en annons igen

Götene gårdsgas ägs av Sveaverken AB och tillverkar biogasanläggningar för bönder. Med grisspillning som substrat utvinns gas som, med hjälp av en turbin, omvandlas till energi. Tillräckligt mycket för att göra vissa gårdar helt självförsörjande. På energi, alltså.

Tidigare annonser har varit copybaserade och förklarat processen och nyttan. Den här gången blev det lite annorlunda.

Visst, det är ingen superoriginell idé. Gristrynen har använts förr. I det här fallet är det dock särdeles relevant (Gris=energi). Och kanske är det därför jag faktiskt känner mig lite nöjd. För en gångs skull.

Kontrollbehov och synliga ådror. I pannan.

Har på grund av annans semesterfrånvaro tilldelats ytterligare en titel. Gustav Johansson, copywriter/planner/projektledare. Om än tillfälligt.

Under en hel vecka – med start denna nådens måndag – skall jag inte bara klämma ut idéer, tårdrypande texter och smarta/relevanta/pretentiösa insikter. Nej, nu skall jag hantera kunder, skicka tusentals mejl, boka inspelningsstudio och flyga till månen. Ungefär.

Magsår, alltså. Efter en dag.

Okej, kanske inte riktigt. Men hög puls, ångest och ett löjligt växande kontrollbehov.

Helt ärligt vet jag inte riktigt vart jag vill komma med mitt raljerande. Kanske vill jag bara uttrycka min respekt för de som dagligen, året runt, titulerar sig projektledare. De som ständigt lever med pulserande, högst synliga, ådror i pannan. De som bär på ett konstant kontrollbehov och inte kan leva utan Excel.

Jag kan, verkligen, leva utan Excel. Speciellt efter den här veckan. Om den nu vill ta slut. Monday, is it?

Ny mössa.

Jag har en ny mössa. Och den klär mig verkligen. Perfekt, apful passform. Vågad.

Jag har alltså tagit mig ur den lilla kreativa krisen. Skulle jag tro.

Kreativ svacka.

Under en månads tid eller så har jag sportat en inte så klädsam, grå mössa. Den har liksom bara suttit där och varit grå och trist och tråkig. Ibland har jag försökt slita av den. Men det har känts så kallt att jag tvingats trycka dit den igen. Långt ned över öronen.

Kanske borde jag bara trotsa vargavintern? Kasta skiten i närmsta container? För det finns ingen egentlig anledning att bära detta magistralt oestetiska och sartorialt svåra plagg. Ibland måste man frysa lite. Våga visa skallbenet.

Okej. Här har ni lösningen.

På vad?

På det som, i princip, hela twitterpöbeln – och förmodligen också verklighetens folk - gnällt över i snart tre månader. Förseningar i kollektivtrafiken alltså.

Svävare. S.V.Ä.V.A.R.E.

Svävande tåg. Svävande bussar. Vafan, tryck ut några svävande bilar också.

Då spelar det ingen roll vad som ligger på marken. Och SÅ svårt ska det väl inte vara att få en bil att flyga?

Jag tillhandahåller alltså en lösning. Nu behöver ni bara sätta igång och producera.


Ja. Jag gillar Det femte elementet.

Kärlek på bloggen.

Nu är jag lite sent ute. Det medger jag. Men i söndags var det alltså Alla hjärtans dag och som tidigare inlägg fastslagit; Jag är sjukt sentimental. Därför postar jag den finaste reklamfilm jag sett. Och det handlar om en kondom.

En sak till.

Jag är löjligt sentimental.

The underdog. Bourbon alltså.

Eftersom halva jordens befolkning är Whiskyexperter känns insamlandet av kunskap kring skotsk och irländsk dryckeskultur ointressant. Bourbon däremot, det är en utmaning. Denna förkastade oäkting till eldvatten har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Eller?

Låt oss gå igenom dess förutsättningar.

1. Det kommer från USA.
2. Det kommer från Södern i USA.
3. Vi bor i Sverige.

Eftersom Bosse, Kennert och Greve Kilt från barnsben fått lära sig att allt från landet i väst är vulgärt, har den transatlantiska majswirren aldrig givits någon chans. A damn shame.

Därför tänker jag inte ens bry mig om eventuella invändningar. Bourbon är numera min affär.

Småstadsreklam är ointressant.

Eller, inte alltid intressant.

Därför tänker jag numera dedikera denna publikation åt allt möjligt. Generella observationer, populärkultur i största allmänhet och, inte minst, lösningar på världsproblem. Jag har nämligen en del på lager. Gott så.

Den som bestämmer är den som bestämmer.

Vårt land är fullt av duktiga, trevliga och kompetenta marknadschefer. Många av de jag träffat har varit en fröjd att samarbeta med. Men tyvärr spelar det inte så stor roll när någon annan är den som bestämmer.

Den senaste tiden har jag fått lära mig att en överlycklig marknadschef inte nödvändigtvis betyder något bra.

Tydligen är det fortfarande så att många marknadschefer, när det väl kommer till kritan, inte har ett dugg att säga till om.

Därför föreslår jag en rak och ärlig dialog från början. Vid första handslaget vill jag höra: Hej, det är jag som är springpojken.

En Wikipediartikel om dagen.

Jag påbörjade ett projekt för ett par veckor sedan. Det går ut på att läsa en Wikipediartikel om dagen. För mig är det snabbt sätt att varje dag lära mig något nytt - eller friska upp minnet. Jag följer inte någon genomtänkt plan eller struktur, utan läser helt enkelt om lite allt möjligt. Under projektets två första veckor har jag till exempel läst om Tycho Brahe, Tjetjenien, Mongolväldet och svarta hål.

Återstår att se hur mycket som fastnat om ett år.

Hundra idéer är alltid bättre än noll.

Jag har varit med om det så många gånger. Med ett svettigt, krampaktigt grepp runt pennan och det tomma vita pappret framför mig. Tiden börjar rinna ut. Pulsen stegrar och allt går på högvarv. Utom det där lilla obetydliga organet. Den där slemmiga, odugliga geléklumpen innanför kraniet som vägrar komma på DET. Idén som skall resultera i champagne, världsberömmelse och en genialisk lösning på kundens problem (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Jag har tänkt på allt. Fått insikter om målgruppen. Läst hela varumärkesmanualen. Tittat på konkurrenter. Läst varumärkesmanualen igen.

Det hela känns ganska krystat. Och fruktansvärt onödigt.

För lösningen på problemet står inte att finna i en härskande tanke. Lösningen, mina vänner, finns på ett hundra post-it-lappar.

De flesta av er känner till metoden. Och jag förbannar mig själv varje gång jag inser att jag inte tillämpat den på länge.
Genom att, under tidspress, tvinga fram idéer – och skriva ned dem på lappar – tömmer du hjärnan och turboladdar den kreativa processen.

Efter en timma står du framför en vägg full av potentiella guldkorn. Och skit.

Men det fantastiska är att oavsett om lösningen finns där på väggen eller inte, har du satt igång en process, funnit lösningar, skapat möjligheter och klämt ur dig 100 idéer. Det är 100 fler än du hade på det där irriterande, vita A4-arket.

This is design.

“Most people make the mistake of thinking design is what it looks like. People think it’s this veneer — that the designers are handed this box and told, ‘Make it look good!’ That’s not what we think design is. It’s not just what it looks like and feels like. Design is how it works.” — Steve Jobs

It´s toasted.

Jag har börjat se om Mad Men. Igen.

Av någon anledning tappar jag alltid bort mig någonstans i mitten av den andra säsongen. Jag älskar serien. Men på något sätt dyker alltid något annat, viktigare, upp. Och alltid på samma ställe.

Eftersom jag har minne som en kråka har jag nu bestämt mig för att helhjärtat och obarmhärtigt plöja alla avsnitt i veckan.

Och redan i första avsnittet väcks någon sorts avund. Eller nostalgi. Om man nu kan kalla det för nostalgi när jag inte ens var påtänkt vid tidpunkten i fråga.

Hur som helst,

Don Draper har bekymmer med ett uppdrag för Lucky Strike. Han kommer helt enkelt inte på något. Totalstopp. Och panik.

Tobaksbolagen står handfallna. Cancerrapporterna gör att ingen vågar säga någonting.

Och just det blir lösningen på problemet.

Ingen säger någonting. Ingen kommunicerar någonting. Det är fritt fram för Lucky Strike att lägga beslag på vilken USP de vill.

It´s toasted. Tobaken rostas.

Tydligen är de många andra bolag som använder samma metod. Men eftersom ingen säger någonting, är det ingen som vet någonting.

Huruvida rostning är en bra USP låter jag vara osagt. Huruvida någon människa bryr sig om att tobaken är rostad har jag ingen aning om. Men det som får mig nostalgisk - eller vad det nu är jag känner - är det enkla i att leta efter en USP. Och sedan kommunicera den.

Det fungerar säkert fortfarande i vissa fall. Men rent allmänt har det blivit avsevärt mycket svårare att skapa fungerande och smart kommunikation.

Kanske är det därför det är så roligt när man, någon enstaka gång, verkligen lyckas.

Reklam som (förhoppningsvis) gör nytta.

Pepsi bestämde sig för att skippa årets mastodontinvestering i Super Bowl-reklam och istället låta pengarna komma till användning för dig och mig och alla som behöver dem. Mer exakt handlar Pepsi refresh project om att finansiera idéer som är tillräckligt bra och värdefulla för världen. Vem som helst kan komma med förslag på vad, den före detta, Super Bowl-budgeten skall användas till. 140 miljoner kronor finns att ta del av.

Bergochdalbanan jag kallar reklamintresse

Mitt hjärta bultar oftast hårt för reklam. Men då och då smyger sig tankarna på. Tankar som gör det hela så mycket svårare.

Av allt ytligt kvalar reklambranschen in på topp- tio- listan. Och det är helt okej. Jag valde inte det här jobbet för att rädda värden. Jag valde det för att jag ville göra något roligt. Något häftigt.

Samtidigt gnager det i mig. När de där tankarna dyker upp.

För jag lägger så mycket tid, kraft, energi och hjärta på att tycka, tänka, göra, älska och avsky reklam. Utan att någon bryr sig.

När jag fullständigt går i taket över en kampanj för en ny bensinmack - snurrar resten av världen på som vanligt. Ingen bryr sig. Ingen ser.

Och när en reklamfilm uppskattas med ett snett leende och lite fnitter, ja, då ropar vi succé. Succé. För att någon gillar det vi gjort. Lite grann.

När jag är snäll mot mig själv, kan jag intala mig att det är viktigt. Det här med att sälja saker åt företag. Men när jag är riktigt ärlig, då vet jag att det inte betyder någonting.

Jag antar att alla har sina tvivel. Och tack och lov dyker mina upp ganska sällan. Men när de väljer att bubbla upp till ytan, kan jag inte annat än tänka: Vad fan sysslar jag med?