Om vinnarkultur och prestige

Att vara "prestigelös" är i mångas ögon något positivt. Idiotiskt, om du frågar mig.

För prestige är bra. Prestige får människor att inte vilja misslyckas.

Att man med ordet "prestigelös" menar förmågan att inte driva sin egen sak in i väggen, förmågan att samarbeta med andra och egenskaper som att "vara villig att kompromissa" ger jag inte mycket för. Trots att ordet används för att beskriva ett positivt (nåja) personlighetsdrag ser jag dess användning som ett effektivt sätt att dämpa vinnarinstinkt och framgång.

Prestige är en viktig del för att bygga en framgångsrik kultur. Och kulturen i sig är direkt avgörande för ens resultat.

Utan prestige skulle inte Christian Ohlsson, dag efter dag, nöta på teknik, nöta på steg, nöta på hopp. Utan prestige skulle inte Peter Forsberg, gång på gång, försöka göra comeback. Utan prestige skulle ingen se på OS-finalen i ishockey mellan Kanada och USA. Och utan någon vinnarkultur hade det förmodligen låtit så här i USA´s omklädningsrum efter matchen: – Hey, det gör inget att vi förlorade. Det är ju OS igen om fyra år.

Men å andra sidan hade USA förmodligen aldrig tagit sig hela vägen till final. Om de inte haft någon vinnarkultur, alltså.