Experten är död. Länge leve experten!

Nollnoll-talet var decenniet då experten dog. Och återuppstod. I form av miljontals nya - och tidigare tysta - röster.

För när informationsmonopolet löstes upp och kunskapsdemokratiseringen blev ett faktum,ja, då väcktes intressen vi tidigare aldrig ägnat en tanke.

Under nollnoll-talet blev halva Sveriges befolkning vinkännare och hobbyimportörer. Under nollnoll-talet öppnades möjligheten för vem som helst att publicera, nästan, vad som helst. Under nollnoll-talet fanns fler lagerarbetande kaffekonnässörer än kommunanställda. Och under nollnoll-talet blev te, surdeg, konst och mode en självklar del av var mans vardag.

Den kunskap som tidigare vigts åt en exklusiv skara blev tillgänglig för alla. Och därmed förändrades expertens roll. Från allvetande go-to-guy till inspiratör.

Och det är just som inspiratör experten har sin framtid. För med ökad transparens, tillgänglighet och informationsspridning, finns helt enkelt inte plats för enkelriktade budskap.

Men det fina är att intresset för,tja, allt möjligt är större än någonsin.

Håller du med mig? Eller ser du kanske något annat i stjärnorna?
Alldeles oavsett vill jag önska gott nytt år. Och en intressant fortsättning.

Min reviderade önskelista

Efter lite funderande har jag tvingats revidera min önskelista. Här kommer den nya versionen.

1. En reklambransch som styrs av Oskar Skott.

2. Ett näringsliv som vill betala för Oskar Skott.

3. Ett näringsliv som inte vill betala för något Oskar Skott inte har gjort.

4. Oskar Skotts jeans.

5. En tvättlina med plats för alla Oskar Skotts jeans.

6. Samma lön som Oskar Skott hade. Innan han började "plugga".

7. Lika många läsare som Ogge har. Skott alltså.

8. Lika god smak som Oskar Skott har.

9. En egen Oskar Skott att plocka fram ur byrålådan.

10. En cykel.

Av alla önskningar på listan räknar jag med att i alla fall större delen går i uppfyllelse. Sedan finns det självklart sådant som är rent önsketänkande. En cykel till exempel. Jo tjena.

Min önskelista

Som ett sista blogginlägg innan julen klampar in tänkte jag redovisa min önskelista. Håll till godo.

1. En reklambransch där fokus ligger på att lösa affärsproblem.

2. Ett näringsliv som vill betala för lösningar på affärsproblem.

3. Ett näringsliv som inte vill betala för visuella klichéer och "mjuka värden" inbakade i någon sorts grafisk barbapappa- profil.

4. Tjugo par NoKo-jeans (av den enda modellen som finns).

5. En tvättlina med plats för tjugo par NoKo- jeans (av den enda modellen som finns).

6. Samma lön som Björn Rietz hade. Innan han "slutade".

7. Lika många läsare som Matte har. Åkerberg alltså.

8. Lika god smak som Patrick Kampmann har.

9. En egen Gottfried Gemzel att plocka fram ur byrålådan.

10. En cykel.

Av alla önskningar på listan räknar jag med att i alla fall större delen går i uppfyllelse. Sedan finns det självklart sådant som är rent önsketänkande. En cykel till exempel. Jo tjena.

Hej Indie! Du är bara viktig om du blir pop.

Indie är inte häftigt. Indie är skitnödigt. För motivationen är att vara annorlunda. Inte bäst. Inte häftigast. Inte snyggast. Inte snällast.

Annorlunda. Oavsett om det innebär att klä sig i fårskinn eller tvätta sig med fiskrens.

Problematiken ligger i att all bra indie förr eller senare blir pop. Och det borde ses som en seger. Eftersom populärkulturen är det som påverkar vårt samhälle och vår historia. Det som definierar årtionden. Det som kommande generationer önskar att de fått uppleva.

Men nej. När indie blir pop ses det som ett nederlag. Inte av de nyblivna ambassadörerna för populärkultur så klart (nej, dom blir ju rika), utan av de som fortfarande strävar efter att vara annorlunda. Till varje pris.

Jag håller med om att annorlunda är viktigt. Så länge det är bra. För om det är bra, ja, då blir det pop till slut.

Lär känna mig. På Facebook.

Kanske har ni inte ännu fått riktigt kläm på vem jag är? Det tänkte jag göra någonting åt. Genom att posta mina fem senaste statusuppdateringar från Facebook. Som ett utsnitt ur samtiden. En microdokumentation av mig, mina tankar och min personlighet. Hoppas ni gillar det.

Måndag: Jag mår inte så bra.

Söndag: Det sista var alltså en lögn. Eller?

Söndag: Update: Jag roar mig med att dela upp snorkråkor i små, små delar. Och placera dem, jämnt fördelat, i Tomas hår.

Söndag: Hej. Eftersom ingen gillar långa texter, tänkte jag skriva en. Jag sitter på bussen hem från terminsavslutningen på Berghs. Jag är full. Och det är söndag. Tomas Nilsson sitter i sätet framför. Han är inte full. Men snarkar. Av olika anledningar vill och kan jag inte sova. Därför försöker jag slå någon sorts rekord i att snusa. Det hjälper inte mot fyllan. Men det håller mig vaken. Alert. Och något illamående. För att skärpa mina sinnen övar jag på mörkerseende genom fönstret. Det går så där. Nu funderar jag på att kopiera hela texten och göra ett blogginlägg av det. Det skulle bli intressant. För min egen del främst. För din del känns det förmodligen som det kan kvitta.

Fredag: Det här med att gå och lägga sig klockan två. Det är ju fint om man får sova på morgonen.

Jag inser nu att tre av fem statusuppdateringar komponerats under inflytande av alkohol. Och nej, det säger inte särskilt mycket om vem jag är. Men hoppas det var underhållande.

David Orlic och guds allsmäktighet

En av mina förebilder heter David Orlic. Han verkar skitsmart och väldigt passionerad. Och det är bra.

Därför följer jag också hans kvitter på twitter med stor entusiasm.

När samme Orlic under gårdagen postade följande stycke, kände jag mig lite korkad.

Den omnipotenta renässansmänniskan Emma Ångström läser högt ur sin roman på Kulturhusets Debutbar om en timme. Vi ses där!

Den omnipotenta? Visst kände jag igen ordet. Men jag kunde inte minnas vad det betyder. Omnipotens alltså.

Som tur är finns ett litet verktyg kallat Google. Det är dessutom tillgänglig för alla på arpanet (eller the interwebz som kidsen säger). Fränt tänkte jag och gjorde en liten sökning. Omnipotens.

Efter att ha läst följande, kan jag inget annat än tacka David.

Allsmäktighet, omnipotens, syftar på makt som är gränslös eller outtömlig. Monoteistiska religioner brukar i regel endast tillskriva Gud denna egenskap. Gud kan inte bara överskrida fysikens och sannolikhetslärans lagar, utan kan även överskrida logikens ramar (Gud kan, till exempel, skapa en fyrkantig cirkel, eller låta talet ett vara ekvivalent med två), eftersom Gud inte är bunden av några begränsningar över huvud taget.

Gud kan alltså skapa en fyrkantig cirkel.

Mäktigt.

Det innebär helt enkelt att han har makten att döpa om. Saker. Och i egenskap av kommunikatör och bokstavskonstnär kan jag inte annat än känna mig, åtminstone lite, omnipotent själv.

Jag jobbar ju också med att påverka attityder och uppfattningar. Och jag tror, banne mig, att jag ska starta en kampanj för att ändra namnet på rektangeln. Till cirkel. För ni vet vad det innebär om jag lyckas.

Och tack igen David. Det här kom inte att handla så mycket om dig. Men det är det ju så mycket annat som gör.

The creative wave experiment

Alldeles nyligen drog Robbin Ingvarsson igång något vi kallar för The creative wave experiment. I stora drag går det ut på att ett gäng kreativa människor, på olika platser i Sverige, med olika roller och kunskaper, tillsammans skapar ett fantastiskt tävlingsbidrag till reklamtävlingen D&AD.

Det roliga - och svåra - är att all kommunikation och kollaboration sker i Google wave.

Häng med här och på Robbins blogg Iamchampagne för sporadiska uppdateringar.

Nu startar jag mitt eget jeansmärke SkaBo

Det rör sig om helt vanliga jeans, men med den betydande skillnaden att de tillverkas i Skaraborg.

Jag vet att det är kontroversiellt. Men jag vill belysa ett problem som ofta sopas under mattan.

LO ryter till och menar att ingen vet vad som händer i Skaraborg. Vi kan inte garantera att jeansen tillverkas på ett sjyst sätt eftersom vi saknar insyn i området. Invånarna styrs av Bert Karlssons järngrepp och är indoktrinerade att tro på semlans överlägsna sammansättning och dansband som den högsta formen av kultur.

Men LO har fel. Trots likheterna med de graciösa kattdjuren.

Genom mitt projekt har jag kommit i kontakt med både makthavare och arbetare. Jag har fått insyn i det mystiska område som ligger mellan Skara och Vara och Lidköping. Och jag blir mer och mer säker på, att kritiken, ja, den handlar om något helt annat.

LO skiter egentligen i arbetsvillkor. De bryr sig inte om kultur.
Det här handlar om hat. Hat mot små, tjocka gubbar och dialekter som omöjliggör en seriös diskussion.

Martin Johansson fick jobb att verka roligt

Det är ingen slump att jag jobbar med reklam. Allt sedan jag var femton år har jag kämpat för att ta mig hit.

Och mannen du ser på bilden är orsaken.

När jag, som femtonåring, gjorde praktik på reklambyrån Dragster lärde jag mig något. Något som inneburit att mina krav på framtida yrken alltid varit höga. Och svåra att uppnå.

Jag lärde mig att jobb kan vara roligt. Att jobb inte per automatik innebär trång skjorta och långa telefonsamtal vars enda innehåll tycks vara mmm…mhm…mhm…mm…hej.

På Dragster fanns en basketkorg. På Dragster spelade man Quake. På Dragster drack man fredagsöl. Och på Dragster hade alla snygga kläder och sköna saker att säga.

Men man skapade också fantastisk reklam. I en inspirerande miljö där alla verkade ha roligt, mest hela tiden. Och Martin Johansson var den kreativa motorn.

Efter reklamstudier på Berghs och högskoleplugg på Medie- och kommunikationsvetenskap jobbade Martin som copywriter under en tid. Men det var 1997 som han och kompisarna Freddy, Hasse och Petter tog det stora steget att starta egen låda.
Sedan den dagen har Martin varit Creative director. Och i över ett decennium har de skapat inspirerande, enkel och effektiv kommunikation.
– Bortsett från diverse sommarjobb har jag aldrig jobbat med något annat än reklam. Jag är ett reklammongo till hundra procent. Nästan lite tragiskt.
Det fanns inte så mycket som passade mig, blev nästan lite inträngd i branschen kan man säga. Jag hade nog bara vållat problem någon annan stans och kan inte riktigt se mig själv som bankman, snickare eller polis.

Men att Martin bara pysslat med reklam är inte helt sant. Så länge jag kan minnas har han också spelat musik. Allt från Hårdrock till folkvisor. Och nyligen avslutades en USA-turné med hans senaste projekt Johansson & det starka bandet.
Viljan att skapa går inte att ta miste på. Utöver sitt reklamjobb och sina musikprojekt har han också hunnit med att skriva böcker om både framtida katastrofer och dåtida utvandringar till landet i väst.

När jag ser tillbaka på de val jag gjort, de intressen jag haft, blir det ganska tydligt. Kanske har min storkusin inspirerat mig i så mycket mer än bara mitt yrkesval? Kanske är det han jag har tacka för att jag vågat bejaka min kreativa sida?

För det är nog ingen slump att jag spelat i band. Det är nog ingen slump att jag älskar att skriva. Och jag vet, med säkerhet, att det inte är någon slump att jag jobbar med reklam.

Vilken fin annons. Synd att den är skit.

Hej allihopa. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här med idéer. Eller, snarare, det här med att lösa kommunikationsproblem.

Din tonplatta är inte en lösning på någons kommunikationsproblem. Inte ditt fina grafiska mönster heller.

En grafisk profil räddar inte något företag. Och en kampanj vars hela idé kretsar kring ett grafiskt manér är inte heller något att hänga i julgranen. Eller jo, där kan den hänga. Men helst inte någon annan stans.

På Berghs säger man att allt kommunicerar. Och det är sant. Men allt kommunicerar inte så bra. Typ, ditt fina grafiska mönster.

Tänk efter lite innan du säger emot. Så inser du nog också att bortom alla dina argument om rätt konnotationer, associationer och tolkningar, är en tonplatta bara en tonplatta. Inget mer.

Ulf Strömqvist kan

Tidigare i veckan kom beskedet att Ulf Strömqvist, VD på Hilanders, tar över som ordförande för Sveriges kommunikationsbyråer. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.

På ena sidan stod de som efterfrågade en karismatisk visionär. På andra, de som såg fördelar med rutin och goda relationer till näringslivet.

För att inte vara tråkig - och mitt emellan - höll jag mig utanför debatten.

Men nu har jag funderat. Funderat och funderat. Och jag ställer mig på Uffes sida.
Kanske lite oväntat, men låt mig förklara;

Jag känner inte Ulf. Och har ingen aning vilka andra kandidater som fanns tillgängliga. Men jag känner till Hilanders. De kanske inte är den mest visionära byrån. De kanske inte är den mest digitala byrån. Men jag vet att de tar seriöst på sin verksamhet. Och då blundar man inte för de förutsättningar som råder.

Hilanders har ett fantastiskt gott rykte bland företagen. Och förmodligen även Ulf.
Därför kan också Ulf ha pondus nog att driva på förändringar. Att motivera reklamköparna.

Genom att leda Hilanders mot en "ny" paradigm - leder han också näringslivet rätt. Som en gemensam färd mot nytt ljus. En parallell förändring, byggd på ömsesidigt förtroende.

Med hårt arbete och en ödmjuk framtoning kan också Sveriges kommunikationsbyråer få njuta av det förtroendet.

Det kan bli riktigt bra. För alla.

Alla borde ha en egen Hedblom.

Här på byrån vimlar det av härliga personligheter. Alla bidrar med något alldeles unikt. Och så antar jag att det är på de flesta arbetsplatser.

Kanske är det också så, att de flesta arbetsplatser har den där unika karaktären. Han eller hon som, genom hela sin person, inspirerar och entusiasmerar alla runt omkring sig. I många fall, utan att egentligen veta om det.

I min lilla bubbla heter den personen Tomas Hedblom. Och han sitter här, alldeles bredvid.

Tomas har en bakgrund som civilingenjör i teknisk fysik och elektroteknik. Efter avslutade studier var det också som ingenjör han fick jobb. Men när företagets utvecklingsarbete var över och produkterna skulle börja säljas, behövdes resurser för marknadskommunikation. Tomas stod på köparsidan och insåg ganska snabbt att de reklamkonsulter som anlitades hade svårt att verkligen förstå deras teknikintensiva erbjudande.

Där och då väcktes också en tanke. Kanske behövdes tekniskt kunniga copywriters? Resten kan ni kanske räkna ut själva.


Sedan 1990 har Tomas jobbat med reklam. Både på byrå och som frilans. Och han gör det med hjärtat. –Det viktigaste för att bli en riktigt duktig copywriter är att apellera till känslor och väcka sympati för att sedan föra fram relevanta argument som kan påverka uppfattningar och leda till handling, menar Tomas.

Jag har redan lärt mig att något är i görningen när man, i ögonvrån, ser det finurliga leendet, den glimrande blicken, som kikar över skärmen intill.

Tomas är den som, trots sina många år i branschen, fortfarande brinner allra mest för de galnaste idéerna. När andra seniora kreatörer rynkar på näsan så fort någon uttalar orden Facebook eller Twitter, spetsar herr Hedblom öronen. –Det är otroligt viktigt att försöka hänga med i marknadskommunikationens ändrade villkor och vara nyfiken på omvärlden, på människor och på hur samhället utvecklas.

När andra blir trötta, låter jobbet gå på rutin och ger upp sin strävan att göra fantastisk kommunikation, ja, då fortsätter Tomas. Fortsätter att sträva. Fortsätter att drömma.

Att som nybakad copywriter inte längre förvånas över den medelålders man som, klockan halv sex på torsdag eftermiddag, håller en privat DJ-session med pumpande hårdtechno på kontoret, är inget annat än ett privilegium. Och jag önskar verkligen att alla unga kreatörer fick ha en alldeles egen Tomas Hedblom vid skrivbordet intill.

Vem tusan skickar en stämning till sin kund?

Turistbyrån i Linköping. I alla fall när jag varit i farten.

Istället för det efterfrågade vykortet, med information om alla julens aktiviteter, fanns det plats att göra något roligt.
Men inte roligt för rolighetens skull. Roligt för att någon faktisk skulle läsa det turistbyrån hade att säga.

Det är nämligen så, hör och häpna, att vi inte är ensamma om att skicka julkort den här tiden på året. Vi är inte heller helt ensamma om att vilja uppmärksamma människor på vårt kommersiella budskap.

Och då kan det vara bra att "sticka ut" lite ur den kilometertjocka posthögen.

Copy:

Delgivning av stämning

Ja, julstämning alltså.
I Linköping förbereder vi oss nämligen som bäst inför den stundande högtiden. Med julmarknader, julbelysning, julkonserter och julbord skapar vi en svårslagen stämning.

Och den vill vi så klart att du tar del av.

Läs mer om alla juligheter på www.visitlinkoping.se/jul

Det här var alltså mitt första jobb på byrån. Ett julkort, som blev en stämning, som skickades till 70 000 hushåll.

Presentationsångest

Jag är 22 år. Det visste ni säkert inte.

Men nu när ni vet, förstår ni kanske också att jag är ganska nybakad. Faktum är att jag bara jobbat på min nuvarande byrå i ungefär en och en halv månad.

Trots det har jag hunnit med ganska mycket. På kort tid.

Som att vinna pitcher, hålla kundpresentationer och delta i möten om ditten och datten. Och det har gått oförskämt bra. Allt har fungerat. Inte en enda idé har förkastats.

Det lustiga är att just presentationer - att sälja in idéer och koncept - aldrig tidigare varit min starka sida. I skolan var jag riktigt usel på den biten. Jag blev nervös. Rösten skar sig och kinderna blossade.

Men nu har något hänt. Med mig, alltså.

Nervositeten är som bortblåst. Kinderna föredrar att hålla sin vanliga, blekrosa, färg och rösten övergår allt mer sällan i målbrottsliknande stämbandsdippar.

Jag tackar och tar emot. Utan att egentligen veta hur det har gått till.

PS. Nästa inlägg kommer handla om min första kampanj som anställd på byrån. Slipa sågen!

Omm my god

Gårdagens största snackis i "copywritersverige" måste ha varit Ommwriter.

När twitter-appar, mejl, facebook och sms stjäl din uppmärksamhet är det dags att starta upp. Ommwriter tar över hela din skärm och bjuder in till en värld där inget kommer mellan dig och dina ord.

Till en början tyckte jag det verkade störtlöjligt. Det är väl bara att stänga ner alla program som stör? Men jag provade ändå. Och gud så glad jag blev.

Efter en stunds smattrande på tangenterna känner jag ett märkligt lugn. Det är som om jag befinner mig där inne, i ordens underbara värld. De lugna kluckande ljuden skänker fokus på ett märkligt svårbegripligt sätt. Jag är såld.

Ibland är det bara att följa strömmen. Det finns säkert massor av buggar och begränsningar i Ommwriter, men när det handlar om dig och dina ord - ja, då finns ingen bättre plats att vara på. Digitalt alltså.

Jag missade chansen att gå och se Art & copy när den visades i Sverige. Men nu har jag äntligen fått tag på den, sett den och reflekterat.

Visst är den väldigt amerikansk. Och visst finns det saker som kunde gjorts annorlunda. Men den bestående känslan är stolthet. Jag känner mig, på riktigt, stolt över att vara en del av den här branschen. Art & copy får reklam att kännas viktigt. Och visst tusan känns det bra att få vara lite viktig ibland?

Nina har rätt

Det här var ta mig tusan det bästa jag läst på riktigt länge: Historien om det fula salladsbladet.

Den stora avundsjukan

Hej. Jag inser att majoriteten av mina inlägg har kommit att handla om rent gnäll. Och som utlovat fortsätter jag.

När jag vaknade runt 06.30 visste jag att idag, idag var en bra dag. Lite kaffe, mutfrukost och provfilmning senare loggar jag in på Google wave ( där fick jag in det också). Min gode vän Robbin Ingvarsson, @iamchampagne, såg det som sin skyldighet att delge oss arbetsmyror sin dag i vågen. Robbin är tjänstledig från sitt AD-jobb på reklambyrån Leon och pluggar Interactive art-direction på Hyper island. Egentligen behöver jag inte säga mer. Plötsligt kändes min dag inte riktigt lika upphetsande.

Men tack Robbin. Det är alltid roligt när det går bra för andra.

Kära SJ, bor vi i Kina?

Har Sverige över en miljard invånare? Inte?
Okej.

Då vill jag gärna veta varför jag - och ett femtiotal andra resenärer - tvingades stå upp i trettio minuter på tåget igår?
Min biljett från Göteborg till Norrköping var inte billig. Det är dessutom vinter utomhus, vilket innebär att alla har ganska mycket kläder på sig. Om ett fullt tåg fylls på, med lika många stående som sittande, blir det alltså ganska varmt.

Visst, eländet varade bara i trettio minuter. Men för 650 svenska riksdaler borde man slippa elände. Helt och hållet.

Vi är ju trots allt inte så många i det här lilla landet.

The pissed off gene

För någon dag sedan ursäktade jag mitt gnällande.
Jag tar tillbaka det. Per omgående.

När jag, lite skamset, förklarade mitt gnäll med viljan att nå längre, ambitionen att alltid göra bra, visste jag precis vad jag menade.
Men Hugh MacLeod gör det begripligt på en helt annan nivå.

I boken Ignore everybody skriver Hugh:

Human beings have this thing called "The pissed of gene".
It's that bit of our psyche that makes us utterly dissatisfied with our lot, no matter how kindly Fortune smiles upon us.
It's there for a reason. Back in our early caveman days, being pissed off made us more likely to get off our butts, get out of the cave and into the tundra hunting wolly mammoth, so we'd have something to eat for supper.

It's a survival mechanism. Damn useful then, damn useful now.

It's this same Pissed Off Gene that makes us want to create anything in the first place.

Således tänker jag forsätta gnälla, fortsätta hungra. Det hoppas jag ni också gör. Och köp boken Ignore Everybody om ni vill läsa 49 nyktra tips om kreativitet.

Om att prata

I kväll ska jag twittra om ett litet spektakel vi på byrån är med och arrangerar. Vi, PR- byrån Springtime och några till ska mingla och föreläsa om allt det häftiga med twitter och facebook och twingly och flickr och bloggar och allt det där.

Egentligen tycker jag det räcker med det här;

Internet har fått folk att börja prata igen. Och mer än någonsin dessutom.
Internet innebär också att all information finns tillgänglig för alla. Hela tiden.

Så om människor pratar, och har tillgång till allt,betyder det också att de kan prata om dig. Och ditt varumärke.
Tänk på det.

PS. Om ni ändå vill veta vad som sägs under kvällen kan ni få uppdateringar av mig, @gjcopy och min kollega @weiders från och med nu.

Världens bästa jobb för gnällspikar.

Ibland känner jag mig som världens största gnällspik. Det är inte mycket i reklambranschen jag jublar åt. Trots att jag, faktiskt, har världens roligaste jobb.
Det är inte många som - varje dag - får betalt för att vara kreativa och nytänkande.

Jag tror mitt gnällande handlar om just det. Jag får betalt för att hitta på nytt. För att tänka. För att göra bra. Och bra vill alltid bli bättre. Det är därför jag har så dåligt tålamod. Jag vill att förändringar ska ske snabbt - så allt kan bli så bra det bara går.

Jag antar att det kommer med tiden.

Att lösa problem. På riktigt.

Reklamare kallas ibland prostituerade. Och jag förstår varför. Alldeles för ofta trycker vi ut reklam som inte gör någon nytta. Kunden säger; –Hej, vi vill ha en annons. Reklambyrån ser dollartecken och säger; –Visst, det fixar vi.

Om vi verkligen ska göra nytta, måste vi söka insikter. Insikter om kundens verkliga problem. Därför önskar jag att fler möten såg ut lite så här:

Hej, vi vill göra en annonskampanj.

Varför då?

För att vi vill synas!

Varför då?

För vi vill sälja mer.

Varför då?

Vi behöver sälja mer. Kunderna köper inte så mycket som vi vill.

Okej. Så problemet är att ni inte säljer tillräckligt?

Ja, det skulle man kunna säga.

Bra. Då börjar vi där.

Insikter. Varför säljer kunden dåligt? Sök svaret.

Kanske är det bara vi i småstäderna som måste bättra oss? Egentligen är det ganska självklart.

Om du får problem med datorn vänder du dig till någon som kan datorer. Kanske har du en idé om vad felet kan bero på?

Jag tror du måste byta grafikkortet.

Killen kollar på burken. Efter en noggrann genomgång säger han:

Nej. Det är hårddisken som kraschat. Byter vi den kommer datorn fungera.

Bra, säger du. Då gör vi så.

Det vore ju inte så smart att byta ett fullt fungerande grafikkort om det är hårddisken som är problemet.