Experten är död. Länge leve experten!

Nollnoll-talet var decenniet då experten dog. Och återuppstod. I form av miljontals nya - och tidigare tysta - röster.

För när informationsmonopolet löstes upp och kunskapsdemokratiseringen blev ett faktum,ja, då väcktes intressen vi tidigare aldrig ägnat en tanke.

Under nollnoll-talet blev halva Sveriges befolkning vinkännare och hobbyimportörer. Under nollnoll-talet öppnades möjligheten för vem som helst att publicera, nästan, vad som helst. Under nollnoll-talet fanns fler lagerarbetande kaffekonnässörer än kommunanställda. Och under nollnoll-talet blev te, surdeg, konst och mode en självklar del av var mans vardag.

Den kunskap som tidigare vigts åt en exklusiv skara blev tillgänglig för alla. Och därmed förändrades expertens roll. Från allvetande go-to-guy till inspiratör.

Och det är just som inspiratör experten har sin framtid. För med ökad transparens, tillgänglighet och informationsspridning, finns helt enkelt inte plats för enkelriktade budskap.

Men det fina är att intresset för,tja, allt möjligt är större än någonsin.

Håller du med mig? Eller ser du kanske något annat i stjärnorna?
Alldeles oavsett vill jag önska gott nytt år. Och en intressant fortsättning.

Min reviderade önskelista

Efter lite funderande har jag tvingats revidera min önskelista. Här kommer den nya versionen.

1. En reklambransch som styrs av Oskar Skott.

2. Ett näringsliv som vill betala för Oskar Skott.

3. Ett näringsliv som inte vill betala för något Oskar Skott inte har gjort.

4. Oskar Skotts jeans.

5. En tvättlina med plats för alla Oskar Skotts jeans.

6. Samma lön som Oskar Skott hade. Innan han började "plugga".

7. Lika många läsare som Ogge har. Skott alltså.

8. Lika god smak som Oskar Skott har.

9. En egen Oskar Skott att plocka fram ur byrålådan.

10. En cykel.

Av alla önskningar på listan räknar jag med att i alla fall större delen går i uppfyllelse. Sedan finns det självklart sådant som är rent önsketänkande. En cykel till exempel. Jo tjena.

Min önskelista

Som ett sista blogginlägg innan julen klampar in tänkte jag redovisa min önskelista. Håll till godo.

1. En reklambransch där fokus ligger på att lösa affärsproblem.

2. Ett näringsliv som vill betala för lösningar på affärsproblem.

3. Ett näringsliv som inte vill betala för visuella klichéer och "mjuka värden" inbakade i någon sorts grafisk barbapappa- profil.

4. Tjugo par NoKo-jeans (av den enda modellen som finns).

5. En tvättlina med plats för tjugo par NoKo- jeans (av den enda modellen som finns).

6. Samma lön som Björn Rietz hade. Innan han "slutade".

7. Lika många läsare som Matte har. Åkerberg alltså.

8. Lika god smak som Patrick Kampmann har.

9. En egen Gottfried Gemzel att plocka fram ur byrålådan.

10. En cykel.

Av alla önskningar på listan räknar jag med att i alla fall större delen går i uppfyllelse. Sedan finns det självklart sådant som är rent önsketänkande. En cykel till exempel. Jo tjena.

Hej Indie! Du är bara viktig om du blir pop.

Indie är inte häftigt. Indie är skitnödigt. För motivationen är att vara annorlunda. Inte bäst. Inte häftigast. Inte snyggast. Inte snällast.

Annorlunda. Oavsett om det innebär att klä sig i fårskinn eller tvätta sig med fiskrens.

Problematiken ligger i att all bra indie förr eller senare blir pop. Och det borde ses som en seger. Eftersom populärkulturen är det som påverkar vårt samhälle och vår historia. Det som definierar årtionden. Det som kommande generationer önskar att de fått uppleva.

Men nej. När indie blir pop ses det som ett nederlag. Inte av de nyblivna ambassadörerna för populärkultur så klart (nej, dom blir ju rika), utan av de som fortfarande strävar efter att vara annorlunda. Till varje pris.

Jag håller med om att annorlunda är viktigt. Så länge det är bra. För om det är bra, ja, då blir det pop till slut.

Lär känna mig. På Facebook.

Kanske har ni inte ännu fått riktigt kläm på vem jag är? Det tänkte jag göra någonting åt. Genom att posta mina fem senaste statusuppdateringar från Facebook. Som ett utsnitt ur samtiden. En microdokumentation av mig, mina tankar och min personlighet. Hoppas ni gillar det.

Måndag: Jag mår inte så bra.

Söndag: Det sista var alltså en lögn. Eller?

Söndag: Update: Jag roar mig med att dela upp snorkråkor i små, små delar. Och placera dem, jämnt fördelat, i Tomas hår.

Söndag: Hej. Eftersom ingen gillar långa texter, tänkte jag skriva en. Jag sitter på bussen hem från terminsavslutningen på Berghs. Jag är full. Och det är söndag. Tomas Nilsson sitter i sätet framför. Han är inte full. Men snarkar. Av olika anledningar vill och kan jag inte sova. Därför försöker jag slå någon sorts rekord i att snusa. Det hjälper inte mot fyllan. Men det håller mig vaken. Alert. Och något illamående. För att skärpa mina sinnen övar jag på mörkerseende genom fönstret. Det går så där. Nu funderar jag på att kopiera hela texten och göra ett blogginlägg av det. Det skulle bli intressant. För min egen del främst. För din del känns det förmodligen som det kan kvitta.

Fredag: Det här med att gå och lägga sig klockan två. Det är ju fint om man får sova på morgonen.

Jag inser nu att tre av fem statusuppdateringar komponerats under inflytande av alkohol. Och nej, det säger inte särskilt mycket om vem jag är. Men hoppas det var underhållande.

David Orlic och guds allsmäktighet

En av mina förebilder heter David Orlic. Han verkar skitsmart och väldigt passionerad. Och det är bra.

Därför följer jag också hans kvitter på twitter med stor entusiasm.

När samme Orlic under gårdagen postade följande stycke, kände jag mig lite korkad.

Den omnipotenta renässansmänniskan Emma Ångström läser högt ur sin roman på Kulturhusets Debutbar om en timme. Vi ses där!

Den omnipotenta? Visst kände jag igen ordet. Men jag kunde inte minnas vad det betyder. Omnipotens alltså.

Som tur är finns ett litet verktyg kallat Google. Det är dessutom tillgänglig för alla på arpanet (eller the interwebz som kidsen säger). Fränt tänkte jag och gjorde en liten sökning. Omnipotens.

Efter att ha läst följande, kan jag inget annat än tacka David.

Allsmäktighet, omnipotens, syftar på makt som är gränslös eller outtömlig. Monoteistiska religioner brukar i regel endast tillskriva Gud denna egenskap. Gud kan inte bara överskrida fysikens och sannolikhetslärans lagar, utan kan även överskrida logikens ramar (Gud kan, till exempel, skapa en fyrkantig cirkel, eller låta talet ett vara ekvivalent med två), eftersom Gud inte är bunden av några begränsningar över huvud taget.

Gud kan alltså skapa en fyrkantig cirkel.

Mäktigt.

Det innebär helt enkelt att han har makten att döpa om. Saker. Och i egenskap av kommunikatör och bokstavskonstnär kan jag inte annat än känna mig, åtminstone lite, omnipotent själv.

Jag jobbar ju också med att påverka attityder och uppfattningar. Och jag tror, banne mig, att jag ska starta en kampanj för att ändra namnet på rektangeln. Till cirkel. För ni vet vad det innebär om jag lyckas.

Och tack igen David. Det här kom inte att handla så mycket om dig. Men det är det ju så mycket annat som gör.

The creative wave experiment

Alldeles nyligen drog Robbin Ingvarsson igång något vi kallar för The creative wave experiment. I stora drag går det ut på att ett gäng kreativa människor, på olika platser i Sverige, med olika roller och kunskaper, tillsammans skapar ett fantastiskt tävlingsbidrag till reklamtävlingen D&AD.

Det roliga - och svåra - är att all kommunikation och kollaboration sker i Google wave.

Häng med här och på Robbins blogg Iamchampagne för sporadiska uppdateringar.

Nu startar jag mitt eget jeansmärke SkaBo

Det rör sig om helt vanliga jeans, men med den betydande skillnaden att de tillverkas i Skaraborg.

Jag vet att det är kontroversiellt. Men jag vill belysa ett problem som ofta sopas under mattan.

LO ryter till och menar att ingen vet vad som händer i Skaraborg. Vi kan inte garantera att jeansen tillverkas på ett sjyst sätt eftersom vi saknar insyn i området. Invånarna styrs av Bert Karlssons järngrepp och är indoktrinerade att tro på semlans överlägsna sammansättning och dansband som den högsta formen av kultur.

Men LO har fel. Trots likheterna med de graciösa kattdjuren.

Genom mitt projekt har jag kommit i kontakt med både makthavare och arbetare. Jag har fått insyn i det mystiska område som ligger mellan Skara och Vara och Lidköping. Och jag blir mer och mer säker på, att kritiken, ja, den handlar om något helt annat.

LO skiter egentligen i arbetsvillkor. De bryr sig inte om kultur.
Det här handlar om hat. Hat mot små, tjocka gubbar och dialekter som omöjliggör en seriös diskussion.

Martin Johansson fick jobb att verka roligt

Det är ingen slump att jag jobbar med reklam. Allt sedan jag var femton år har jag kämpat för att ta mig hit.

Och mannen du ser på bilden är orsaken.

När jag, som femtonåring, gjorde praktik på reklambyrån Dragster lärde jag mig något. Något som inneburit att mina krav på framtida yrken alltid varit höga. Och svåra att uppnå.

Jag lärde mig att jobb kan vara roligt. Att jobb inte per automatik innebär trång skjorta och långa telefonsamtal vars enda innehåll tycks vara mmm…mhm…mhm…mm…hej.

På Dragster fanns en basketkorg. På Dragster spelade man Quake. På Dragster drack man fredagsöl. Och på Dragster hade alla snygga kläder och sköna saker att säga.

Men man skapade också fantastisk reklam. I en inspirerande miljö där alla verkade ha roligt, mest hela tiden. Och Martin Johansson var den kreativa motorn.

Efter reklamstudier på Berghs och högskoleplugg på Medie- och kommunikationsvetenskap jobbade Martin som copywriter under en tid. Men det var 1997 som han och kompisarna Freddy, Hasse och Petter tog det stora steget att starta egen låda.
Sedan den dagen har Martin varit Creative director. Och i över ett decennium har de skapat inspirerande, enkel och effektiv kommunikation.
– Bortsett från diverse sommarjobb har jag aldrig jobbat med något annat än reklam. Jag är ett reklammongo till hundra procent. Nästan lite tragiskt.
Det fanns inte så mycket som passade mig, blev nästan lite inträngd i branschen kan man säga. Jag hade nog bara vållat problem någon annan stans och kan inte riktigt se mig själv som bankman, snickare eller polis.

Men att Martin bara pysslat med reklam är inte helt sant. Så länge jag kan minnas har han också spelat musik. Allt från Hårdrock till folkvisor. Och nyligen avslutades en USA-turné med hans senaste projekt Johansson & det starka bandet.
Viljan att skapa går inte att ta miste på. Utöver sitt reklamjobb och sina musikprojekt har han också hunnit med att skriva böcker om både framtida katastrofer och dåtida utvandringar till landet i väst.

När jag ser tillbaka på de val jag gjort, de intressen jag haft, blir det ganska tydligt. Kanske har min storkusin inspirerat mig i så mycket mer än bara mitt yrkesval? Kanske är det han jag har tacka för att jag vågat bejaka min kreativa sida?

För det är nog ingen slump att jag spelat i band. Det är nog ingen slump att jag älskar att skriva. Och jag vet, med säkerhet, att det inte är någon slump att jag jobbar med reklam.