David Orlic och guds allsmäktighet

En av mina förebilder heter David Orlic. Han verkar skitsmart och väldigt passionerad. Och det är bra.

Därför följer jag också hans kvitter på twitter med stor entusiasm.

När samme Orlic under gårdagen postade följande stycke, kände jag mig lite korkad.

Den omnipotenta renässansmänniskan Emma Ångström läser högt ur sin roman på Kulturhusets Debutbar om en timme. Vi ses där!

Den omnipotenta? Visst kände jag igen ordet. Men jag kunde inte minnas vad det betyder. Omnipotens alltså.

Som tur är finns ett litet verktyg kallat Google. Det är dessutom tillgänglig för alla på arpanet (eller the interwebz som kidsen säger). Fränt tänkte jag och gjorde en liten sökning. Omnipotens.

Efter att ha läst följande, kan jag inget annat än tacka David.

Allsmäktighet, omnipotens, syftar på makt som är gränslös eller outtömlig. Monoteistiska religioner brukar i regel endast tillskriva Gud denna egenskap. Gud kan inte bara överskrida fysikens och sannolikhetslärans lagar, utan kan även överskrida logikens ramar (Gud kan, till exempel, skapa en fyrkantig cirkel, eller låta talet ett vara ekvivalent med två), eftersom Gud inte är bunden av några begränsningar över huvud taget.

Gud kan alltså skapa en fyrkantig cirkel.

Mäktigt.

Det innebär helt enkelt att han har makten att döpa om. Saker. Och i egenskap av kommunikatör och bokstavskonstnär kan jag inte annat än känna mig, åtminstone lite, omnipotent själv.

Jag jobbar ju också med att påverka attityder och uppfattningar. Och jag tror, banne mig, att jag ska starta en kampanj för att ändra namnet på rektangeln. Till cirkel. För ni vet vad det innebär om jag lyckas.

Och tack igen David. Det här kom inte att handla så mycket om dig. Men det är det ju så mycket annat som gör.

The creative wave experiment

Alldeles nyligen drog Robbin Ingvarsson igång något vi kallar för The creative wave experiment. I stora drag går det ut på att ett gäng kreativa människor, på olika platser i Sverige, med olika roller och kunskaper, tillsammans skapar ett fantastiskt tävlingsbidrag till reklamtävlingen D&AD.

Det roliga - och svåra - är att all kommunikation och kollaboration sker i Google wave.

Häng med här och på Robbins blogg Iamchampagne för sporadiska uppdateringar.

Martin Johansson fick jobb att verka roligt

Det är ingen slump att jag jobbar med reklam. Allt sedan jag var femton år har jag kämpat för att ta mig hit.

Och mannen du ser på bilden är orsaken.

När jag, som femtonåring, gjorde praktik på reklambyrån Dragster lärde jag mig något. Något som inneburit att mina krav på framtida yrken alltid varit höga. Och svåra att uppnå.

Jag lärde mig att jobb kan vara roligt. Att jobb inte per automatik innebär trång skjorta och långa telefonsamtal vars enda innehåll tycks vara mmm…mhm…mhm…mm…hej.

På Dragster fanns en basketkorg. På Dragster spelade man Quake. På Dragster drack man fredagsöl. Och på Dragster hade alla snygga kläder och sköna saker att säga.

Men man skapade också fantastisk reklam. I en inspirerande miljö där alla verkade ha roligt, mest hela tiden. Och Martin Johansson var den kreativa motorn.

Efter reklamstudier på Berghs och högskoleplugg på Medie- och kommunikationsvetenskap jobbade Martin som copywriter under en tid. Men det var 1997 som han och kompisarna Freddy, Hasse och Petter tog det stora steget att starta egen låda.
Sedan den dagen har Martin varit Creative director. Och i över ett decennium har de skapat inspirerande, enkel och effektiv kommunikation.
– Bortsett från diverse sommarjobb har jag aldrig jobbat med något annat än reklam. Jag är ett reklammongo till hundra procent. Nästan lite tragiskt.
Det fanns inte så mycket som passade mig, blev nästan lite inträngd i branschen kan man säga. Jag hade nog bara vållat problem någon annan stans och kan inte riktigt se mig själv som bankman, snickare eller polis.

Men att Martin bara pysslat med reklam är inte helt sant. Så länge jag kan minnas har han också spelat musik. Allt från Hårdrock till folkvisor. Och nyligen avslutades en USA-turné med hans senaste projekt Johansson & det starka bandet.
Viljan att skapa går inte att ta miste på. Utöver sitt reklamjobb och sina musikprojekt har han också hunnit med att skriva böcker om både framtida katastrofer och dåtida utvandringar till landet i väst.

När jag ser tillbaka på de val jag gjort, de intressen jag haft, blir det ganska tydligt. Kanske har min storkusin inspirerat mig i så mycket mer än bara mitt yrkesval? Kanske är det han jag har tacka för att jag vågat bejaka min kreativa sida?

För det är nog ingen slump att jag spelat i band. Det är nog ingen slump att jag älskar att skriva. Och jag vet, med säkerhet, att det inte är någon slump att jag jobbar med reklam.

Ulf Strömqvist kan

Tidigare i veckan kom beskedet att Ulf Strömqvist, VD på Hilanders, tar över som ordförande för Sveriges kommunikationsbyråer. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.

På ena sidan stod de som efterfrågade en karismatisk visionär. På andra, de som såg fördelar med rutin och goda relationer till näringslivet.

För att inte vara tråkig - och mitt emellan - höll jag mig utanför debatten.

Men nu har jag funderat. Funderat och funderat. Och jag ställer mig på Uffes sida.
Kanske lite oväntat, men låt mig förklara;

Jag känner inte Ulf. Och har ingen aning vilka andra kandidater som fanns tillgängliga. Men jag känner till Hilanders. De kanske inte är den mest visionära byrån. De kanske inte är den mest digitala byrån. Men jag vet att de tar seriöst på sin verksamhet. Och då blundar man inte för de förutsättningar som råder.

Hilanders har ett fantastiskt gott rykte bland företagen. Och förmodligen även Ulf.
Därför kan också Ulf ha pondus nog att driva på förändringar. Att motivera reklamköparna.

Genom att leda Hilanders mot en "ny" paradigm - leder han också näringslivet rätt. Som en gemensam färd mot nytt ljus. En parallell förändring, byggd på ömsesidigt förtroende.

Med hårt arbete och en ödmjuk framtoning kan också Sveriges kommunikationsbyråer få njuta av det förtroendet.

Det kan bli riktigt bra. För alla.

Alla borde ha en egen Hedblom.

Här på byrån vimlar det av härliga personligheter. Alla bidrar med något alldeles unikt. Och så antar jag att det är på de flesta arbetsplatser.

Kanske är det också så, att de flesta arbetsplatser har den där unika karaktären. Han eller hon som, genom hela sin person, inspirerar och entusiasmerar alla runt omkring sig. I många fall, utan att egentligen veta om det.

I min lilla bubbla heter den personen Tomas Hedblom. Och han sitter här, alldeles bredvid.

Tomas har en bakgrund som civilingenjör i teknisk fysik och elektroteknik. Efter avslutade studier var det också som ingenjör han fick jobb. Men när företagets utvecklingsarbete var över och produkterna skulle börja säljas, behövdes resurser för marknadskommunikation. Tomas stod på köparsidan och insåg ganska snabbt att de reklamkonsulter som anlitades hade svårt att verkligen förstå deras teknikintensiva erbjudande.

Där och då väcktes också en tanke. Kanske behövdes tekniskt kunniga copywriters? Resten kan ni kanske räkna ut själva.


Sedan 1990 har Tomas jobbat med reklam. Både på byrå och som frilans. Och han gör det med hjärtat. –Det viktigaste för att bli en riktigt duktig copywriter är att apellera till känslor och väcka sympati för att sedan föra fram relevanta argument som kan påverka uppfattningar och leda till handling, menar Tomas.

Jag har redan lärt mig att något är i görningen när man, i ögonvrån, ser det finurliga leendet, den glimrande blicken, som kikar över skärmen intill.

Tomas är den som, trots sina många år i branschen, fortfarande brinner allra mest för de galnaste idéerna. När andra seniora kreatörer rynkar på näsan så fort någon uttalar orden Facebook eller Twitter, spetsar herr Hedblom öronen. –Det är otroligt viktigt att försöka hänga med i marknadskommunikationens ändrade villkor och vara nyfiken på omvärlden, på människor och på hur samhället utvecklas.

När andra blir trötta, låter jobbet gå på rutin och ger upp sin strävan att göra fantastisk kommunikation, ja, då fortsätter Tomas. Fortsätter att sträva. Fortsätter att drömma.

Att som nybakad copywriter inte längre förvånas över den medelålders man som, klockan halv sex på torsdag eftermiddag, håller en privat DJ-session med pumpande hårdtechno på kontoret, är inget annat än ett privilegium. Och jag önskar verkligen att alla unga kreatörer fick ha en alldeles egen Tomas Hedblom vid skrivbordet intill.