Ute 2010

JCDecaux-tävlingen Ute 2010 är nu igång. Bidragen som dels ska lösa en given kundbrief, dels ska visa kraften i utomhusannonsering syns lite här och var. Och som jag ser det finns det bara ett litet problem. Inte ett enda bidrag gör jobbet.

Kolla här och se vad du tycker.

Casefilmen är DÖD.

Eller?

Hur som helst slog den ned som en bomb i branschen för några år sedan. Och plötsligt kunde även de mest banala lösningarna presenteras som genidrag. Med hjälp av creddig musik, rörliga bilder och (oftast Amerikanska)voiceovers används formatet idag mer än någonsin.

På Storåkers McCann hejdade man sig. Tänkte efter en stund. Och gjorde sedan en casefilm i alla fall:



Tipstack, nig och bock till Oskar Skott

Back to basics (eller valfri klyscha)

Ibland, när man kör riktigt fast, måste man gå tillbaka. Till det enkla. Till det snabba.
Ibland finner man inte den där världsomvälvande strategin som skall vrida allt ut och in.
Och ibland är det faktiskt bättre(?) att bara inse när något är utom räckhåll. Då kan man faktiskt fokusera på det som går att påverka. Och för stunden finna sinnesro. Det handlar väl om balans. Om att se när möjligheter är verkliga eller inte. Då kan man också lägga krutet på rätt ställen. Och verkligen satsa allt när tillfället dyker upp.

You snooze, you lose

Det var väl mest det jag ville säga.

Om du stirrar tillräckligt länge ...

... förändras perspektivet. Jag minns inte riktigt vem det var som sa det. Men jag vet att jag älskade det. Plannerns uppgift förklarades med en tvådimensionell ritning av en kub. Stirrar du på kuben tillräckligt länge förändras perspektivet. Baksidan blir framsidan. Och vice versa.

När insikten uppenbarar sig är det en fantastisk känsla. Och jag kan tänka mig att det kändes extra fantastiskt när PUMA, efter 21 månader, kom till insikten: Vi skiter i lådan.

Hur ser den perfekta mappen ut?

Jag har ingen aning. För hur visar man egentligen upp att man behärskar alla de egenskaper byråerna efterfrågar?

Å ena sidan förväntas du visa hela koncept. Långsiktiga, smarta och (wait for it...) kanaloberoende. Å andra sidan måste det gå snabbt. Reklamare är stressade människor. Och när inkorgen, varje dag, fylls med hundratalet jobbansökningar finns ingen tid att spilla.

När jag sökte jobb fokuserade jag mest på att ha bra saker i mappen. En del var långa. Andra korta. Mer än så hade jag inte riktigt tänkt. För det var ju när man fick chansen att gå på intervju som de verkliga möjligheterna öppnade sig.

Kanske handlar det inte om mappen i sig. Kanske handlar det egentligen mest om ett första intryck?
Ett fåtal, snabba, jobb som visar att du fattat grejen? Något som gör att du får chansen att visa mer.

Vad säger ni? Finns det någon vinnande portfolioformula? Och har ni tips på bra mappar ni vill dela med er av?

Varför folk köper dina prylar

Jag kom över den här högintressanta bloggposten om en kommande doktorsavhandling. Jag är ganska uppspelt. Skulle man kunna säga. Kanske kan det här innebära slutet för allt tjat obetydliga USP:ar? Och kanske kan det äntligen bli tydligt, för de som ännu inte är med på tåget, att reklam som driver försäljning, i de allra flesta fall, fungerar så här: Reklam>Varumärke>Försäljning

Tipstack till Nina Åkestam

När tiden tickar långsamt

Ja, då blir jag lätt lite stressad. Det här med att vänta har aldrig riktigt varit min påse. Så i helgen började jag fundera. Jag är tjugotvå år. Jag borde inte ha så bråttom. Samtidigt känns det som om jag ständigt måste utmana mig själv för att fortsätta utvecklas. Jag antar att "vardagen" är oundviklig. Men samtidigt tänker jag göra allt för att bekämpa den. Min plan ser ut så här: http://www.berghs.se/81/sv/Planning

En dag i veckan. Tillbaka på Berghs. Och det bästa av allt är att det går galant att kombinera med jobbet.

Vad tror ni? Kan det vara något?

Twåret som gick

Mitt första år på Twitter gick ganska snabbt.

Och fortfarande får jag samma fråga som jag själv ställde för ett år sedan: Varför ska man fläka ut sig, varenda sekund, med små, snuttifierade, meddelanden på nätet?

Svaret? Det ska du inte.

Twitter är nämligen så mycket mer än det man ser vid en första anblick. Visst, tweets som "Jag äter fisksoppa med krutonger och aioli" och "Fy fan vad jag hatar snö" dyker upp ganska frekvent. Och visst, det finns en charm med att återberätta sitt liv i realtid. Men – som sagt – Twitter är så mycket mer än en microblogg. På något sätt är det hela nätets dynamik – behändigt komprimerat till 140 tecken. Det vittnar, inte minst, de otaliga kringtjänster som dykt för att kunna "twitteranpassa" innehåll, länkar osv om.

Människor delar med sig av saker de gillar. Människor delar med sig av saker de ogillar. Människor delar med sig av saker de själva är ointresserade av men som de tror att någon annan kan tänkas vara intresserad av.

Ingen annan stans är personer så öppna, trevliga, intresserade och sociala. Som copywriter och planner tar jag del av information, trender och en hel del obetydligheter från personer som jobbar med samma saker som jag själv. Det är ett utbyte som på många sätt är utvecklande och intressant. Och det sker i ett forum där de flesta är ute efter samma sak: Inspiration, kontakter, nyheter, skvaller och en liten, men förnämlig, ego-boost.

Tydligen är det så att personer som "jobbar med media" står för en ganska betydande del av allt innehåll på twitter. Synd, tycker jag. För som distributionskanal – för nyheter, skvaller, tips och kommersiella budskap – betraktat kan flödet få, i princip, vad som helst att sprida sig som en löpeld.

Om vinnarkultur och prestige

Att vara "prestigelös" är i mångas ögon något positivt. Idiotiskt, om du frågar mig.

För prestige är bra. Prestige får människor att inte vilja misslyckas.

Att man med ordet "prestigelös" menar förmågan att inte driva sin egen sak in i väggen, förmågan att samarbeta med andra och egenskaper som att "vara villig att kompromissa" ger jag inte mycket för. Trots att ordet används för att beskriva ett positivt (nåja) personlighetsdrag ser jag dess användning som ett effektivt sätt att dämpa vinnarinstinkt och framgång.

Prestige är en viktig del för att bygga en framgångsrik kultur. Och kulturen i sig är direkt avgörande för ens resultat.

Utan prestige skulle inte Christian Ohlsson, dag efter dag, nöta på teknik, nöta på steg, nöta på hopp. Utan prestige skulle inte Peter Forsberg, gång på gång, försöka göra comeback. Utan prestige skulle ingen se på OS-finalen i ishockey mellan Kanada och USA. Och utan någon vinnarkultur hade det förmodligen låtit så här i USA´s omklädningsrum efter matchen: – Hey, det gör inget att vi förlorade. Det är ju OS igen om fyra år.

Men å andra sidan hade USA förmodligen aldrig tagit sig hela vägen till final. Om de inte haft någon vinnarkultur, alltså.

Det handlar om kompromisser

Eller stress. Men jag hinner fan inte skriva någonting om det där jag sagt att jag ska skriva om; småstadsreklam, populärkultur, storstadsreklam, sprit och sport. Ingen tid. Bara jobb. Och trötthet. Och bitterhet. För mitt, redan ansträngda, geni har fått sig några törnar. Jag skapar nämligen, ganska ofta, reklamlösningar som jag – faktiskt – kan känna mig stolt över. Problemet är att de sällan blir verklighet. Utan istället kompromisser. Det gillar jag inte.

Eller så är jag bara kass på att sälja in mina idéer. Och det är ju lite oroväckande. Skulle man kunna säga.