Bergochdalbanan jag kallar reklamintresse

Mitt hjärta bultar oftast hårt för reklam. Men då och då smyger sig tankarna på. Tankar som gör det hela så mycket svårare.

Av allt ytligt kvalar reklambranschen in på topp- tio- listan. Och det är helt okej. Jag valde inte det här jobbet för att rädda värden. Jag valde det för att jag ville göra något roligt. Något häftigt.

Samtidigt gnager det i mig. När de där tankarna dyker upp.

För jag lägger så mycket tid, kraft, energi och hjärta på att tycka, tänka, göra, älska och avsky reklam. Utan att någon bryr sig.

När jag fullständigt går i taket över en kampanj för en ny bensinmack - snurrar resten av världen på som vanligt. Ingen bryr sig. Ingen ser.

Och när en reklamfilm uppskattas med ett snett leende och lite fnitter, ja, då ropar vi succé. Succé. För att någon gillar det vi gjort. Lite grann.

När jag är snäll mot mig själv, kan jag intala mig att det är viktigt. Det här med att sälja saker åt företag. Men när jag är riktigt ärlig, då vet jag att det inte betyder någonting.

Jag antar att alla har sina tvivel. Och tack och lov dyker mina upp ganska sällan. Men när de väljer att bubbla upp till ytan, kan jag inte annat än tänka: Vad fan sysslar jag med?

Experten är död. Länge leve experten!

Nollnoll-talet var decenniet då experten dog. Och återuppstod. I form av miljontals nya - och tidigare tysta - röster.

För när informationsmonopolet löstes upp och kunskapsdemokratiseringen blev ett faktum,ja, då väcktes intressen vi tidigare aldrig ägnat en tanke.

Under nollnoll-talet blev halva Sveriges befolkning vinkännare och hobbyimportörer. Under nollnoll-talet öppnades möjligheten för vem som helst att publicera, nästan, vad som helst. Under nollnoll-talet fanns fler lagerarbetande kaffekonnässörer än kommunanställda. Och under nollnoll-talet blev te, surdeg, konst och mode en självklar del av var mans vardag.

Den kunskap som tidigare vigts åt en exklusiv skara blev tillgänglig för alla. Och därmed förändrades expertens roll. Från allvetande go-to-guy till inspiratör.

Och det är just som inspiratör experten har sin framtid. För med ökad transparens, tillgänglighet och informationsspridning, finns helt enkelt inte plats för enkelriktade budskap.

Men det fina är att intresset för,tja, allt möjligt är större än någonsin.

Håller du med mig? Eller ser du kanske något annat i stjärnorna?
Alldeles oavsett vill jag önska gott nytt år. Och en intressant fortsättning.

Hej Indie! Du är bara viktig om du blir pop.

Indie är inte häftigt. Indie är skitnödigt. För motivationen är att vara annorlunda. Inte bäst. Inte häftigast. Inte snyggast. Inte snällast.

Annorlunda. Oavsett om det innebär att klä sig i fårskinn eller tvätta sig med fiskrens.

Problematiken ligger i att all bra indie förr eller senare blir pop. Och det borde ses som en seger. Eftersom populärkulturen är det som påverkar vårt samhälle och vår historia. Det som definierar årtionden. Det som kommande generationer önskar att de fått uppleva.

Men nej. När indie blir pop ses det som ett nederlag. Inte av de nyblivna ambassadörerna för populärkultur så klart (nej, dom blir ju rika), utan av de som fortfarande strävar efter att vara annorlunda. Till varje pris.

Jag håller med om att annorlunda är viktigt. Så länge det är bra. För om det är bra, ja, då blir det pop till slut.

Nu startar jag mitt eget jeansmärke SkaBo

Det rör sig om helt vanliga jeans, men med den betydande skillnaden att de tillverkas i Skaraborg.

Jag vet att det är kontroversiellt. Men jag vill belysa ett problem som ofta sopas under mattan.

LO ryter till och menar att ingen vet vad som händer i Skaraborg. Vi kan inte garantera att jeansen tillverkas på ett sjyst sätt eftersom vi saknar insyn i området. Invånarna styrs av Bert Karlssons järngrepp och är indoktrinerade att tro på semlans överlägsna sammansättning och dansband som den högsta formen av kultur.

Men LO har fel. Trots likheterna med de graciösa kattdjuren.

Genom mitt projekt har jag kommit i kontakt med både makthavare och arbetare. Jag har fått insyn i det mystiska område som ligger mellan Skara och Vara och Lidköping. Och jag blir mer och mer säker på, att kritiken, ja, den handlar om något helt annat.

LO skiter egentligen i arbetsvillkor. De bryr sig inte om kultur.
Det här handlar om hat. Hat mot små, tjocka gubbar och dialekter som omöjliggör en seriös diskussion.

Vilken fin annons. Synd att den är skit.

Hej allihopa. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här med idéer. Eller, snarare, det här med att lösa kommunikationsproblem.

Din tonplatta är inte en lösning på någons kommunikationsproblem. Inte ditt fina grafiska mönster heller.

En grafisk profil räddar inte något företag. Och en kampanj vars hela idé kretsar kring ett grafiskt manér är inte heller något att hänga i julgranen. Eller jo, där kan den hänga. Men helst inte någon annan stans.

På Berghs säger man att allt kommunicerar. Och det är sant. Men allt kommunicerar inte så bra. Typ, ditt fina grafiska mönster.

Tänk efter lite innan du säger emot. Så inser du nog också att bortom alla dina argument om rätt konnotationer, associationer och tolkningar, är en tonplatta bara en tonplatta. Inget mer.

Den stora avundsjukan

Hej. Jag inser att majoriteten av mina inlägg har kommit att handla om rent gnäll. Och som utlovat fortsätter jag.

När jag vaknade runt 06.30 visste jag att idag, idag var en bra dag. Lite kaffe, mutfrukost och provfilmning senare loggar jag in på Google wave ( där fick jag in det också). Min gode vän Robbin Ingvarsson, @iamchampagne, såg det som sin skyldighet att delge oss arbetsmyror sin dag i vågen. Robbin är tjänstledig från sitt AD-jobb på reklambyrån Leon och pluggar Interactive art-direction på Hyper island. Egentligen behöver jag inte säga mer. Plötsligt kändes min dag inte riktigt lika upphetsande.

Men tack Robbin. Det är alltid roligt när det går bra för andra.

Kära SJ, bor vi i Kina?

Har Sverige över en miljard invånare? Inte?
Okej.

Då vill jag gärna veta varför jag - och ett femtiotal andra resenärer - tvingades stå upp i trettio minuter på tåget igår?
Min biljett från Göteborg till Norrköping var inte billig. Det är dessutom vinter utomhus, vilket innebär att alla har ganska mycket kläder på sig. Om ett fullt tåg fylls på, med lika många stående som sittande, blir det alltså ganska varmt.

Visst, eländet varade bara i trettio minuter. Men för 650 svenska riksdaler borde man slippa elände. Helt och hållet.

Vi är ju trots allt inte så många i det här lilla landet.

The pissed off gene

För någon dag sedan ursäktade jag mitt gnällande.
Jag tar tillbaka det. Per omgående.

När jag, lite skamset, förklarade mitt gnäll med viljan att nå längre, ambitionen att alltid göra bra, visste jag precis vad jag menade.
Men Hugh MacLeod gör det begripligt på en helt annan nivå.

I boken Ignore everybody skriver Hugh:

Human beings have this thing called "The pissed of gene".
It's that bit of our psyche that makes us utterly dissatisfied with our lot, no matter how kindly Fortune smiles upon us.
It's there for a reason. Back in our early caveman days, being pissed off made us more likely to get off our butts, get out of the cave and into the tundra hunting wolly mammoth, so we'd have something to eat for supper.

It's a survival mechanism. Damn useful then, damn useful now.

It's this same Pissed Off Gene that makes us want to create anything in the first place.

Således tänker jag forsätta gnälla, fortsätta hungra. Det hoppas jag ni också gör. Och köp boken Ignore Everybody om ni vill läsa 49 nyktra tips om kreativitet.

Att lösa problem. På riktigt.

Reklamare kallas ibland prostituerade. Och jag förstår varför. Alldeles för ofta trycker vi ut reklam som inte gör någon nytta. Kunden säger; –Hej, vi vill ha en annons. Reklambyrån ser dollartecken och säger; –Visst, det fixar vi.

Om vi verkligen ska göra nytta, måste vi söka insikter. Insikter om kundens verkliga problem. Därför önskar jag att fler möten såg ut lite så här:

Hej, vi vill göra en annonskampanj.

Varför då?

För att vi vill synas!

Varför då?

För vi vill sälja mer.

Varför då?

Vi behöver sälja mer. Kunderna köper inte så mycket som vi vill.

Okej. Så problemet är att ni inte säljer tillräckligt?

Ja, det skulle man kunna säga.

Bra. Då börjar vi där.

Insikter. Varför säljer kunden dåligt? Sök svaret.

Kanske är det bara vi i småstäderna som måste bättra oss? Egentligen är det ganska självklart.

Om du får problem med datorn vänder du dig till någon som kan datorer. Kanske har du en idé om vad felet kan bero på?

Jag tror du måste byta grafikkortet.

Killen kollar på burken. Efter en noggrann genomgång säger han:

Nej. Det är hårddisken som kraschat. Byter vi den kommer datorn fungera.

Bra, säger du. Då gör vi så.

Det vore ju inte så smart att byta ett fullt fungerande grafikkort om det är hårddisken som är problemet.